Veckorna innan kraschen

Hösten hade sprungit fram i ett rasande tempo, jobb, jobb och jobb, och ingen tid till återhämtning. Utvecklande och utmanande, roligt och lärorik, fantastiska elever och kollegor. En skolinspektion med mycket nerver inblandade, vi som varit på skolan länge kom ihåg den senaste inspektionen med vånda. För oss var det så otroligt viktigt att skolinspektionen äntligen skulle få se så långt vi kommit och det gjorde de till vår stora lättnad. Vi har alla på skolan arbetat hårt under många långa år för att komma dit vi är idag och inspektionens grönafält var en stor seger.

Höstlovet kom, en chans att få vila och njuta med nära och kära. Trots en natt på spa med familjen, träff med kompis och mycket vila ville kroppen aldrig gå ner i varv. Krypningarna i armarna börjar komma tillbaka, tankarna gick på högvarv och kroppen kunde inte slappna av en enda minut under lovet. Försökte träna på somvanligt men fick avbryta ett pass på Gerdahallen, jag kunde inte lyfta armarna. Orkade inte ens promenera i min älskade skog längre, att läsa böcker som annars var mitt andningshål var inte att tänka på. Inget av det som jag brukade få energi av kunde jag göra....Istället jobbade jag mer och mer, trots att resultaten uteblev. Försökte planera ett område inom  geografi men kunde inte tänka en enda tanke. Borde dragit i handbromsen redan där och då men förstod nog inte riktigt.

Lovet tog slut och det var dags att köra igång terminens sista veckor, våra elever med stora ambitioner och grymt motiverade sög åt sig kunskap, ville ha mer feedback och stöd för att kunna nå ännu längre. En dröm att vara lärare till dessa elever!  Onsdagen efter lovet tog orken slut första gången, fast orken egentligen varit slut ett bra tag, så var det första gången jag visade det på arbetet. Stod och skulle under tidspress sätt tillbaka 40 datorer i datorvagnarna för att sedan lämna dem i säkerhetsrummet. När detta var gjort var det tanken att jag tillsammans med mina förstelärarkollegor skulle hålla i vårt gemensamma arbeta om läsförståelse, något jag tycker är fantastiskt roligt. Men min ork räckte inte till efter veckor utan pauser och återhämtning brast det där och då. Kunde plötsligt inte sätta in en enda dator till och tårarna bara började rinna. Hur bästa kollegorna kom in i rummet och såg det har jag ingen aning om men det tog med varm hand med mig till ett rum i personalrummet där jag blir sittande i ett par timmar med tårar som rinner och tankar som flyger fram överallt. Mina två närmsta kollegor är med och hämtar vår biträdande rektor. Vi pratar och diskutera fram och tillbaka om hur vi har haft det under månaderna som gått. Vi har drivit på hårt med stor glädje och med en vilja att förändra och förbättra. Jag känner ett otroligt stöd av mina chefer och mina kollegor och vi kommer fram till en del snabba lösningar som ska göra för att stressen ska minska, iallafall tillfället.