Att än en gång denna månad få tack nej till saker som man vill vara med på det skär i hjärtat. Dagen då jag blev sjukskriven och fick höra att detta går inte längre du kommer du förstöra dig själv ännu mer om du inte väljer att pausa jobb nu och bara vila. Det enda jag tänkte på var att jag skulle komma tillbaka till mitt jobb, det var verkligen prio ett. Så ser jag det inte just nu, har andra mål som jag längtar efter, att kunna shoppa med mina flickor, att ta en fika med goda vänner på ett fikt oberoende om där spelas musik eller inte, att kunna hänga med på kalas eller andra festligheter trots att det kommer vara mycket människor, gå på bio med mina flickor och allra mest längtar jag nog efter att kunna träna igen, att känna vinden piska i mitt ansikte när jag springer i min favoritbacke. Att känna pulsen slå och svetten rinna. Men än är jag inte riktigt här, även det går på rätt väg.
Missförstå mig inte, visst vill jag jobba, älskar mitt jobb, trivs med både kollegor och elever men det är inte det jag saknar mest just nu. Även om jag gärna vill vara en del av något igen, en del i ett viktigt sammanhang och att kunna göra skillnad. Hoppas jag med denna erfarenhet kan lära mig att prioritera min tid bättre när jag väl kan börja arbeta igen, önskar att jag lär mig att hitta en balans mellan arbetet och vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar