Promenader och vänskap

Att plötsligt inte kunna promenera längre var en förlust för mig, genom promenader har jag alltid, alltid kunna samla energi men när vägen till brevlådan var för lång var det omöjligt att komma ut i skogen. För att komma ut i skogen behövde jag ju både ta på mig kläder, borta tänderna och ge mig iväg. I början helt omöjligt fastän många sa att promenader är bra för själen och det vet jag ju men när orken inte fanns gick det verkligen inte hur gärna jag än ville.

Efter någon vecka med vila och lite vila till gick det. Jag går fruktansvärt långsamt och stannar upp flera gånger på rundan dels för vila med också för att vara i nuet. Försöker att inte lyssna på poddar, böcker eller musik när jag går utan bara njuta av ljuden och naturen och att vara här och nu.

Ibland är det skönt att gå med någon med ofta väljer jag att helst gå själv för att det verkligen ska bli vila. Annars går jag gärna med väninnan M som bor i byn, som jag känt i snart tolv år och som verkligen ger mig energi. Lugn och enkel och omtänksam mot alla, kanske ibland så mycket att hon glömmer bort sig själv. Det var av henne jag fick första sms om att det kanske vore bra att stanna hemma från jobb för att vila några dagar. Så glad att jag gjorde det, undrar var jag varit annars....

Det är hon som ställde världens godast hemmagjorda tomattapenade med kex i vår brevlåda, som jag sedan åt upp alldeles själv på kvällen, bjöd inte på någon, så god är den.

På våra promenader pratar vi om högt och lågt, resor vi gjort och vill göra. Att vi gärna vill tillbaka till Dragsö och campa som vi gjorde för något år sedan.

En vän att var sig själv med, nu längtar jag bara tills vi kan ses hela familjerna för vår årliga ost och kex kväll som vi haft som tradition under många, många år.