Kommer in i vår trygga lilla hörna men mina fina kollegor har redan hunnit in i personalrummet för att hjälpa till med fikan och därför måste jag själv gå igenom korridoren och in i personalrummet. Väl i personalrummet var det nästa tomt på folk men fina kollegorna var där och tog emot.Fick en lång värmande och trygg kram av kollegan J, inga ord behövdes, hon såg och förstod som hon gjort under hela mitt mående. Satte oss i en soffa och med dem vid min sida kändes det tryggare. Rummet fylldes med fler och fler kollegor, försökte stänga av både ljud och ljus för att överhuvudtaget orka. Efter fikan var det dags för en inspirerande föreläsning om språkstörning, skönt att få sjunka ner och bara lyssna och inga krav på socialsamvaro.
Efter föreläsningen var vi fria att arbeta i vårt lilla arbetslag, där jag kan vara precis som jag är. De vet att det är smått rörigt i mitt huvud just nu. Vi skrev omdöme, IUP, planerade framåt, laminerade och åt godis, skrattade och tramsade. En mysig förmiddag trots att hela min kroppen skrek.
Lunchen intogs i skolmatsalen, ännu en kraftansträngning. Ljud, ljus och människor överallt med ett krav på att kunna samtala som normalt, en förmåga jag tappat. På väg ut från lunchen kom min chef och småpratade lite, hon undrade om jag ville vara med på den planerade heldags förstlärareträffen på Katrinetorp. Obehagligt nog kunde jag inte svara, velade fram och tillbaka, hit och dit. Jag som är en fena på att planera, strukturera och organisera kunde inte längre fatta ett enkelt beslut. Kände mig så otroligt dum även om jag bemöttes med välvilja och omtanke. Jag behövde inte fatta något beslut förrän på onsdag morgon men kände redan där i korridoren med svetten rinnandes att jag skulle inte kunna fatta något beslut då heller..... Blev rädd, rädd för vad som höll på att hända med mig. Käkarna var så låsta att det knappt gick att få fram ett ljud och ju mer rädd jag blev desto svårare var det att öppna munnen och prata, orden försvann.
Gick med långsamma steg ner till vår lilla hörna, där jag visste att jag kunde få lugn och ro utan några krav på mig. Så glad att jag hela tiden haft mitt underbara arbetslag så lyft mig och stöttat hela tiden på många olika sätt.
Dagen avslutade med mitt första besök på feelgood som lika gärna kunnat sluta med att jag inte tog mig dit. Hissen funkade nämligen inte så jag hamnade på våningen över hela tiden och med min icke fungerande hjärna blev jag inte klok på hur jag skulle lösa det. Inga trappor hittade jag när jag nervöst irrade omkring i korridoren på våning nio. En man som också skulle till våning åtta, löste problemet till oss och jag befann mig plötsligt på rätt ställe. Väntade ett tag och försökte lugna ner mina skenade tankar och känslor. Blev inkallad av en ung tjej och blev lite orolig att jag lätt skulle kunna dupera henne. Var nu de tankar kom ifrån, var ju där för min skull och inte för någon annans. Ett tungt men bra samtal blev det, tårarna rann och rann och här och nu började jag väl någonstans förstå att detta inte var hållbart längre..........Hon ritade och förklarade på ett pedagogisk sätt vad som händer i min kropp och min hjärna. Hon berättade om våra nervsystem. Som här får illustreras med en bild.
Trots psykologens unga ålder, vad nu det skulle ha med saken att göra, var och är hon grymt bra. Jag fick göra ett självskattningstest som heter KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, som forskare vid Karolinska Institutet tagit fram. Jag tror jag fick 45 poäng av 52, över 18 var det en fara för utmattningssyndrom. Tårarna föll ännu mer och kroppen befann sig i ett matttillstånd. Jag hörde vad psykologen sa men förstod det kanske inte förrän senare. Hon förslog eller nej beordrade en tids sjukskrivning, enligt henne fanns det just nu inget alternativ. Kanske var det just det jag behövde, någon som faktiskt inte bara föreslog en sjukskrivning utan någon som i princip beordrade mig att stanna hemma från mitt älskade jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar