Dagarna innan kraschen

På måndagen gick jag till jobb, brydde mig inte om huvudvärken som dunkade, krypningarna i armarna, svetten om rann och käkarna som gång på gång låstes. Kom ner i vår lilla hörna och världens goaste kollegor var redan på plats. Fick varma kramar och frågor om mitt mående. Tårarna började trilla igen och jag berättade om mina tankar och känslor.

På något sätt kunde jag i allafall genomföra min lektioner den dagen och det berodde nog endast på att vi har fantastiska elever, för jag vara förvirrad och kom inte ihåg namn och lite små irriterad. Vi satt i mörka klassrum med en hel del ensam arbete för att skapa tystad för en utarbetad lärares skull, förstod nog inte då varför jag alltid valde att släcka ner klassrummen under hela hösten, allt för att slippa lyssrörens starka sken som skar som svärd i ögonen.

Jag valde att åka hem tidigt, så tidigt att eleverna reagerade och tyckte att det var himla märkligt att deras alltid arbetande lärare valde att åka hem vid halv två. Stupade i säng en timme och försökte mig sedan ut en runda i skogen, skogen som alltid tidigare hjälp mig till ett bättre mående. När jag gick min runda, sakta, sakta, ringde de från feelgood. De hade en tid redan dagen därpå som jag kunde få, självklart tackade jag ja med förhoppning om att få lära mig att hitta balsam mellan arbete och återhämtning. Trodde jag!