Läkarbesök

Det här med att träffa läkare när man är sjuk är inte så lätt som man skulle tro. När jag var på feelgood första gången sa ju psykologen med bestämd ton att jag skulle vara sjukskriven ett tag. Tyvärr kan inte hon sjukskriva mig utan det måste göras av en läkare. I det skick jag var då fanns det inte någon möjlighet för mig att själv boka läkartid utan valet att gå till jobb verkade i det läget enklare, trots att jag idag vet att det aldrig hade gått en enda dag till, hur gärna jag än ville. Psykologen lyssnade och förstod på tårarna som inte ville sluta rinna att jag inte hade förmåga att fixa det själv så hon pratade med min närmsta chef som gulligt nog ringde och bokade en tid till mig. Jag är så tacksam för min arbetsgivare och allt extra hon har fixat och trixat med.

Eftersom det inte fanns en tid så snabbt som jag skulle önska och eftersom jag vill göra allt rätt försökte min man boka en tid åt mig på Novakliniken som vi tillhör men de ville inte ta emot mig. Alltså bara att gilla läget och vänta till den läkartid jag fått. En mycket jobbig känsla och späde på mitt redan stressade tillstånd, trots att min chef flera gånger intalade mig att det inte var några problem.

Läkarbesöket blev ingen bra upplevelse alls. Läkaren var sen och gav ett mycket stressat intryck, vid något tillfälle sprang hon ut från rummet för att det hände något utanför, vad förstod jag inte. Jag upplevde inte att hon överhuvudtaget lyssnade på mig utan bara sjukskrev mig två månader framåt. Jag försökte protestera för det kändes otroligt långt fram i min värld. Inte heller diskuterade vi någon plan framåt. Vad händer den dagen sjukskrivningen är slut, är det 100% jobb som gäller då? Jag som inte tidigare varit sjuk vet inte hur saker och ting går till och hade behövt en lugn läkare som tog sig tid att förklara och ingen klapp på huvudet med orden " ja, det är ett alldeles för tuff jobb att vara lärare". Ord som säkert sas av välvilja men det är lärare jag är och som jag älskar att arbeta som. Kanske inte den bästa trösten att ge?

Min upplevelse av läkarbesöket stämmer kanske inte med hur det egentligen var men det var så jag upplevde det, hemska tio minuter. Skulle aldrig gått själv utan skulle haft ett språkrör med mig. Någon som kunnat prata för mig och ställa alla de där frågorna när min ord fastande i halsen och fråga när jag faktiskt inte förstod vad läkaren sa. Kanske har hon rätt i att jag behöver vara hemma till den 19 feb men jag tror att om hon tagit sig lite mer tid och inte varit så stressad själv skulle mötet blivit betydligt bättre.