Tankar

Att ligga dagar i sängen och göra i princip ingenting är inte alls kul. Det är ensamt och jag tror dessutom att det har fått mig att känna mig mer ensam än vad jag egentligen är. Att ligga rakt upp och ner i sängen och bara titta i taket ger en dessutom mycket tid att tänka och fundera på saker.

De första veckor i sängen tog jag ofta upp datorn, kollade jobbmail, planerade lite, fixade något omdöme, chattade med elever och planerade framåt, precis vad psykologen sagt att jag absolut inte får lov att göra. Hela min kropp var beredd för strid så fort jag gjort något arbetsrelaterat. En hemsk känsla eftersom jag verkligen gillar mitt jobb och inte tycker att det är jobbigt.

En go kollega skrev efter någon vecka ett fint sms där hon bland annat skrev att hon aldrig tidigare trott att man kan jobba för mycket eller bli stressad om man bara älskar sitt jobb! Hon hade tänkt att stress är negativ och kommer uppifrån att någon ligger på en. I mitt fall är det verkligen ingen som har legat på mig och skapat stressen, det är jag själv. Jag vill gärna utmana och utmanas, lära nytt och hela tiden bli en bättre lärare för just mina elevers skull. Jag har enorm vilja att vi ska lyckas som skola och som klass, en vilja att alla kollegor ska trivas och må bra och vilja fortsätta att arbeta hos oss. Jag tycker om att organisera, strukturera och planera, vill gärna ha ett finger med i allt, kanske är det ett kontrollbehov och något jag måste arbeta bort. Men jag har hela tiden känt en glädje i mitt yrke, kanske är det därför sorgen blev så stor när jag blev sjukskriven? När tankarna dessutom virvlar omkring i huvudet, tänk om jag aldrig kommer att kunna arbeta som lärare mer, då gör det ont och sorgen känns tung och svår att bära.