Ju mer jag läser så tror jag också att jag hade tur i oturen för jag har sluppit depression och ångest, något som verkar väldigt vanligt. Visst har jag varit och är otroligt ledsen för att jag blivit och är sjuk men inte så att det är depression och ångest.
Men här kommer en förklaring på kriterier för utmattningssyndrom:
Diagnoskriterier för utmattningssyndrom
För att diagnos ska kunna ställas krävs det att alla fem kriterier är uppfyllda:
- Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats på grund av en eller flera stressfaktorer som du har blivit utsatt för under minst sex månader.
- Det mest framträdande är tydlig brist på psykisk energi. Detta kan visa sig i minskad företagsamhet, minskad uthållighet eller förlängd återhämtningstid i samband med psykisk belastning.
- Minst fyra av följande symtom har funnits i stort sett varje dag under två veckors tid:
- Minnesstörningar eller koncentrationssvårigheter
- Tydlig nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress
- Känslomässig labilitet eller irritabilitet
- Sömnsvårigheter
- Tydlig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet
- Fysiska symtom såsom värk, hjärtklappning, bröstsmärtor, mag- och tarmproblem, yrsel eller ljudkänslighet.
- Dina symptom orsakar ett kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
- Symptomen beror inte på någon substans (så som missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (så som hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).
Jag kan tydligt checka av alla punkterna och har nu när jag tänker tillbaka haft dessa symtom en längre tid än vad jag trodde först. Det som jag upplever som jobbigast är min försämrade funktion i socialsammanhang. Att inte hänga med i ett samtal med fler än en person och bli hjärntrött och tappa ord och begrepp som jag vanligtvis inte har några problem med. Minns det sista Apt som jag var med på, kunde inte hänga med i samtalet när vi fikade. Fick ta upp min dator och låtsas göra något viktigt för att "slippa" delta i samtalet, ett sätt att dölja och gömma sig.
Ljudkänsligheten lider jag också mycket av eftersom det leder till att det ofta är svårt att lyssna på mina egna barn när de berätta om sin dag, glädje ämne eller tråkiga saker som hänt. Min hjärna hänger helt enkelt inte med och jag känner mig grymt tråkig och tjatig när jag får be våra flickor att sakta ner talet och dessutom inte prata högt eller ännu värre i mun på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar