Diagnos utmattningssyndrom

Vägen hem från feelgood var tung och mörk, borde nog aldrig kört bil egentligen när jag mådde som jag mådde. Slutkörd i både kropp och själ med en hjärna som inte fungerade som den skulle. Orkade inte ens ringa någon, även om jag visste att många undrade hur det gått. Kom på något sätt hem med livet i behåll och även andra bilister klarade sig.

Med tunga steg gick jag rakt upp i säng, sen blev jag där minns inte hur länge. Min älskade man kom hem men fick inte mycket ur mig mer än tårar och gråt. Bästa U ringde med käkarna var låsta och det fanns ingen möjlighet för mig att prata i telefon. Just att prata i telefon är något jag väldigt gärna undviker eftersom det är extremt påfrestande, ett sms fungerar just nu mycket bättre. Älskade mannen pratade med bästa U, som såklart var orolig men just då fanns det ingen ork för mig själv att prata men jag vet att hon förstod. En skön känsla med människor som bryr sig och förstår men som just då inte kräver något tillbaka. Jag hade just då och kanske inte riktigt nu heller någon ork till någon annan än mig själv, egoistiskt absolut men ett sätt för min kropp att signalera att nu räcker det.

Låg i sängen med huvudet bultande, skickade iväg två sms till finaste och närmsta kollegorna i arbetslaget att de fick klara sig själv ett tag, vilket jag vet att det gör utan problem och att de skulle ta hand om våra go elever. Fick omtänksamma sms tillbaka.

Rummet snurrade, huvudet bultade och svetten rann. Tankar som flög genom huvudet, vad ska andra tycka och tänka, hur ska det gå med vår ekonomi, hur ska jag bli frisk, hur ska vår elever nå målen om jag inte är där, elevernas omdöme och iup, julklappar som inte var fixade många tankar om viktigt och oviktiga saker blandades i huvudet. Men just känsla av vad ska andra tycka och tänka, sjukskriven jag, sjukskriven med en utmattningsyndroms diagnos. En känsla av skam och oduglighet.

Telefonen ringde igen, såg att det var min chef och trots låsta käkar och gråt kände jag mig ändå tvungen att svara. Vi hade trots min gråt ett fint samtal och jag har hela tiden känt hennes stöd och välvilja. I många frågor rörande hrutan, f-kassan och läkarbesök hade jag aldrig fixat det utan henne. Hon har verkligen visat vilken fantastiska chef hon är, lyssnande och fixar det jag själv känner att jag är oförmögen till. Jag är lyckligt lottad med en sådan chef och jag tror att vägen tillbaka till mitt arbete blir enklare med hennes stöd och så klart alla fantastiska kollegor som jag har.