Nyårslöfte

Brukar inte ta så seriöst på nyårslöfte men i år ska jag ta mig tid att skriva ner för att verkligen påminna mig av dem under året. Eftersom mitt mående är som det är när vi avslutar 2016 så går löftena i hälsanstecken,

1. Jobba mindre än vad jag gjort 2016
2. Ta bättre hand om mina nära och kära, ta mig tid att träffa vänner.
3. Börja använda mina dyra krämer till ansiktet som stått i skåpet ett par månader
4. Sluta äta socker för att magen ska bli bra igen.
5. Träna för att jag mår grymt bra av det och inte något jag måste.
6. Vila mer
7. Gör allt för att 2017 ska bli ett friskt år

Något jag skulle vilja är också att börja träna yoga, skriver det inte som ett löfte eftersom jag inte är säkert på att det går att genomföra. Men så klart går det, kanske ska jag prova yoga som finns på you tube? Återkommer hur det går med mina löften.

Gott Nytt År!

Dagen inleddes med den traditionsenliga champangefrukosten som vi haft i släkten i många, många år, skulle tro över tjugo år. De två sista åren har vi inte varit med eftersom vi befunnit oss i Danmark.  I år var det därför extra mysigt att få vara med, extra härligt eftersom vi i år hade vår nya familjemedlem med, fasters älskling.

Vi åt och hade en trevlig förmiddag som avslutade med att vi skrapade en mängd trisslotter som vi alla enligt tradition hade med oss. Inte mycket till vinst blev det. Vi som alla önskat pengar till en semesterresa till värmen.

Smällen blev hård när jag kände efter någon timme att svetten började rinna och yrseln smög sig på mer och mer. Fick nästan panik och ville bara hem. Ledsna känslor bubblade och tankarna löpte amok, ett tydligt tecken på att det blivit för mycket några dagar. Hem och i säng för att vila mig i form, tog lång, lång tid att komma ner i varv men efter någon timmes vila känns livet bättre igen.

Har ju haft ganska många bra dagar på raken och det är väl därför jag blir så ledsen när smällarna kommer. Blir orolig att jag ska komma tillbaka där jag började igen och det skrämmer mig mer än något annat.

Något som däremot känns grymt skönt det är att läsningarna i käkarna och huvudvärken försvann med hjälp av den fruktansvärda akupunkturen igår, underbart.

Nu önskar jag alla nära och kära ett riktigt Gott Nytt År, glöm inte att ta hand om er själva och varandra. Ni är värdefulla!

Att leva randigt!

Redan tidigt när jag blev sjuk ville jag lär mig mer och mer om utmattningssyndrom. Jag lyssnade på böcker om sjukdomen och försökte läsa en del bloggar. Många bloggar skrämde och skämmer mig fortfarande, bloggare som varit sjukskrivna flera år och fortfarande inte kan leva det liv de vill. Kanske borde jag låta bli att läsa dessa och bloggar och i stället hitta min väg framåt?

Men en sak lärde jag mig av många av bloggarna, att leva livet randigt. Det betyder att jag mellan varje aktivitet måste planera in vila. Om jag ska dusch och göra mig i ordning på morgonen måste jag planera in en stunds vila med boklyssning eller tv tittande innan jag till exempel kan tömma en maskin disk eller lägga in en maskin tvätt. I början av sjukdomen var det lätt, det fanns liksom inget alternativt, då orkade jag endast tömma en halv maskin disk åt gången och då bara om jag var själv i köket. Var det någon annan i köket kunde jag inte tömma den alls.

Jag vet ju att det är superbra att vara ute i skogen och promenera men än så länge har jag endast orkat göra det varannan dag. Liksom socialt umgänge har jag fått planerat in varannan dag. Nu när jag fått tillbaka mer energi är det svårt att tänka så här. Nästa vecka är det kollegornas och vänners sista semestervecka och jag vet att vill jag träffa dem är det nästa vecka som gäller. Jag vill ju så gärna men är rädd att jag planerat in för mycket, har verkligen försökt att tänka randigt. Samtidigt vet jag ju att jag mina vänner ger mig så mycket glädje och energi tillbaka.

Jag tror att jag kommer att få leva resten av mitt liv med att planera randigt! Allt för att få en balans i livet.

Extraanpassningar!

Jag har grubblat mycket på det där med extraanpassningar, i skolan världen betyder det att vi ska stötta våra elever att kunskapsmässigt nå så långt som möjligt. Det kan betyda att någon elev får sin text uppläst, en annan behöver micropauser eller ha på sig hörselkåpor och någon annan får prata in sina uppgifter på datorn Givetvis gör vi många, många fler extraanpassningar som jag inte nämner här.

Varför har jag då under min sjukskrivning tänkt på extraanpassningar, även om det ligger mig varm om hjärtat? Jo, för det där med extraanpassningar är precis samma som jag har behövt och fortfarande behöver för att kunna vistas i sociala sammanhang. Jag har till exempel behövt öronproppar eller i mitt fall som inte hade öronproppar mina hörlurar där jag kunde lyssna på en bok, bara för att kunna gå in på ICA. Med boken i hörlurarna kunde jag stänga ute allt annat ljud. Har ju somsagt som frisk aldrig insett hur mycket ljud det är i varje liten affär.

Hade jag vågat hade jag gärna satt på mig ett par solglasögon också för att stänga ute ljus och även människor men i min lilla by hade det nog väckt för mycket uppmärksamhet :). Men min nya snygga mössa har suttit långt ner, nästan framför ögonen, jag som avskyr mössor men ett bra skydd mot omvärlden har den varit. Jag har använt mig av micropauser för att vila hjärnan en stund från ljus, ljus och människor. Jag har fått anpassa mitt sociala liv till att träffa en eller två personer i taget och då helst där inga barn med. Julmusiken fick tas bort detta år, ett annat sätt att vila huvudet och många middagar har fått intas antingen själv i sängen eller vid soffbordet framför tv:n där krävs mindre socialinteraktion. Telefonsamtal har byts ut mot sms och meddelande på messenger.

Många saker hade jag inte kunnat genomför utan mina "extraanpassningar" och jag förstår nu våra elever mer, jag förstår vad det är som händer de lektioner då de inte får tillgång till sina extraanpassningar av en eller annan anledning.

Besök hos en sjukgymnast!

Vid förra besöket hos psykologen på feelgood frågade hon om jag var intresserad av att träffa en sjukgymnast för att få akupunktur och så klart ville jag det. Idag var det dags att åka in till feelgood, inte lika känslomässigt jobbigt som vid tidigare tillfälle. Det var tyst och lugnt och till och med receptionen var stäng när jag kom dit, ingen som verkade jobba dagen innan nyår. Blev lite orolig att mina trötta hjärna tagit fel på tiden, tittade på sms från feelgood och tiden stämde.  Sjukgymnasten uppenbarade sig och jag fick följa med in i hennes rum.

När jag ska berätta om mitt mående är det alltid lika svårt, lättare när någon ställer frågor och eftersom jag fortfarande har svårt att sätta ord på saker och svårt att veta vad som är stressrelaterade symtom. Vi började i allafall med att jag fick akupunktur, gjorde ont som bara den, denna gången. Nålen ville inte gå in i den ena muskeln, sjukgymnasten förklarade att det var där spänningarna var som värst och att det var därför det gjorde så ont. Var beredd att ge upp det där med akupunktur men till sist fick hon in nålen och de andra fem nålarna kändes inte lika illa.

Under akupunktera fick jag träna på avslappning, underbart för en spänd kropp. Fick dessutom träna på en tankeövning som passade mig mycket bra. Den innebar i korta drag att varje gång under en meditation eller avslappning som det kommer upp en tanke så skulle jag tänka mig en å och i ån fanns det blad som flöt iväg, på ett sådan blad skulle jag placera tankarna. Eftersom jag älskar vår fina å var det inga problem att se det framför sig. Det jag gillade med avslappningen och det sjukgymnasten pratade om var att det var en övning som jag kan göra när jag börjar arbeta igen.

 Jag hann även få tre övningar för ryggen och nacken som jag ska göra tre gånger i veckan. Längtar ju så efter att börja träna igen så det ska bli skönt att börja träna upp lite styrka igen. Konditionen får kanske vänta lite till......En annan sak som jag tog åt mig av dagens träff var att jag inte ska se min värk i huvud och käkar som ett hot utan se det positivt eftersom det är min kropps sätt att tala om att jag måste bromsa och ta hand om mig själv. När det gör ont ska jag i stället reflektera över varför det gör ont och vad jag kan göra åt det, inte bara köra på som jag gjort tidigare. Hon menade att jag skulle tacka kroppen för att jag inte hunnit bli ännu sjukare av min utmattning än vad jag blev. Kloka tankar men inte alltid så lätt eftersom just låsningar i käkarna hindra mig från att samtala med nära och kära.

Dagen avslutades på ett sätt så som tidigare varit självklart men som under ett tag inte gått, besök i två affärer och en cafe latte, som jag njöt av den lyxen! Jag är på rätt väg och gläds åt att känna livet återvända. Fick dessutom ett sms av min närmsta chef som gjorde mig glad, betyder mycket med tillit från arbetsplatsen.

Att tacka nej!

Att än en gång denna månad få tack nej till saker som man vill vara med på det skär i hjärtat. Dagen då jag blev sjukskriven och fick höra att detta går inte längre du kommer du förstöra dig själv ännu mer om du inte väljer att pausa jobb nu och bara vila. Det enda jag tänkte på var att jag skulle komma tillbaka till mitt jobb, det var verkligen prio ett. Så ser jag det inte just nu, har andra mål som jag längtar efter, att kunna shoppa med mina flickor, att ta en fika med goda vänner på ett fikt oberoende om där spelas musik eller inte, att kunna hänga med på kalas eller andra festligheter trots att det kommer vara mycket människor, gå på bio med mina flickor och allra mest längtar jag nog efter att kunna träna igen, att känna vinden piska i mitt ansikte när jag springer i min favoritbacke. Att känna pulsen slå och svetten rinna. Men än är jag inte riktigt här, även det går på rätt väg.

Missförstå mig inte, visst vill jag jobba, älskar mitt jobb, trivs med både kollegor och elever men det är inte det jag saknar mest just nu. Även om jag gärna vill vara en del av något igen, en del i ett viktigt sammanhang och att kunna göra skillnad. Hoppas jag med denna erfarenhet kan lära mig att prioritera min tid bättre när jag väl kan börja arbeta igen, önskar att jag lär mig att hitta en balans mellan arbetet och vila.

Energi

Vakande igår  med en normal energi nivå, upp ur sängen, iväg till Ica för att fixa lite, pratade med både kassören och en bekant, en stor framgång. Hem och åt frukost och då dök mamma upp för en pratstund. Energin bubblade i kroppen, satte igång att kasta ut julen, till dotterns förtvivlan. Tillbaka i ett gammalt mönster körde jag på en timme, tills mannen min påtalade att det var nog var en ganska dum ide. Förstod vad han menade, tog datorn i knäet och tittade på ett nytt program av favorit serien This life. Förstår att det kommer att ta tid, både att komma tillbaka till ett hälsosamt liv men även att lära mig hur jag ska leva framöver för att hushålla med min energi och för att hitta en bra balans mellan arbeta och vila.

Eftersom eftermiddagen användes till vila kunde jag följa med på vår årliga ost- och vinträff hos goda vänner. Härligt att kunna vara med flera timmar och dessutom kunna delta i samtal. Visst kommer svimningskänslor över mig ibland och på slutet av kvällen började låsningar i käkarna och huvudvärken komma smygande men då var det läge att tacka för mig och åka hem.

Målbilder

Kvällar och nätter då jag vridit och vänt mig i sängen av sömnlöshet, när tankarna har gått i spinn har jag försökt att skapa målbilder med vad jag vill och vart jag är på väg. Vad är det jag vill uppnå och vad mår jag bra av? När mår jag som allra bäst? Vad är det jag drömmer om just nu att kunna göra?

Det är tre saker som jag längtar mycket efter och som oftast ger mig lugn och ro, skidåkning med familjen, sol och bad med en bok i handen omgiven av familj och vänner, att kunna springa vid havet eller i skogen igen, gärna i min favorit nedförsbacke där jag alltid mår så bra

Jag drömmer så klart också om att kunna njut av en god middag med vänner, en fika med en kompis och att kunna gå och shoppa igen, en omöjlighet idag med allt ljud, ljus och människor men jag kommer dit igen.

Att orka åka skidor, att susa ner för backen och känna vinden mot kinderna.

Med en bok i solen, gärna omgiven av familj och vänner

På en löptur, på stranden eller i skogen spelar ingen roll
men jag längtar så tills jag kan springa igen.

En bra dag!

Efter två dagars vilande, tömd på energi och en gräslig smärta i både huvudet och käkarna var det underbart att vakna och nästa känna sig normal. Tänkte direkt på vad psykologen varnat för, just de där dagarna då jag känner mig normal ska jag var extra försiktig, för det är just då jag riskerar att rusa på i samma tempo som tidigare.

Dagens energibiljetter var redan planerade att läggas på en promenad med bästa och galna C, som lärt mig så mycket om mig, och om ork fanns efter den kanske en fika någonstans.

En lång härlig runda blev det i Sandskogen. En runda fylld av skratt, drömmar och planer för framtiden, precis vad jag behövde. Även om rundan var lång gick det bra att gå men i lagom tempo. Solen sken men vinden var bitvis ganska kall och efter rundan frös vi rejält.

Ork fanns kvar efter promenaden så en stunds fika inne i Ystad blev det innan det var dags att köra hem. Ännu mer prat om framtiden och saker som varit, flams och trams och en efterlängtad café late. 

En fin julklapp till mig inhandlades också i bokaffären bredvid fiket efter att C noggrant kontrollerat att det inte spelades någon musik i bokaffären. Jag i en affär som spelar musik fungerar mycket dåligt, det gör att hjärntröttheten blir ännu värre än vanligt. Tur C kunde sticka in huvudet för att kolla innan vi gick, undrar vad människor runt omkring trodde :). Körde sedan hem med en vacker solnedgång framför ögonen och njöt av att orken i allfall idag hade återvänt.

Väl hemma är huset tyst och lugnt, barnen är hos kompisar och jag lägger  mig i sängen för att titta på Borgen och vila, även om jag helst skulle velat storstäda, fixa tvätten, betala räkningar och sortera i ett av våra röriga skåp men det får bli en annan dag. Allt det där finns ju kvar.

Läkarbesök

Det här med att träffa läkare när man är sjuk är inte så lätt som man skulle tro. När jag var på feelgood första gången sa ju psykologen med bestämd ton att jag skulle vara sjukskriven ett tag. Tyvärr kan inte hon sjukskriva mig utan det måste göras av en läkare. I det skick jag var då fanns det inte någon möjlighet för mig att själv boka läkartid utan valet att gå till jobb verkade i det läget enklare, trots att jag idag vet att det aldrig hade gått en enda dag till, hur gärna jag än ville. Psykologen lyssnade och förstod på tårarna som inte ville sluta rinna att jag inte hade förmåga att fixa det själv så hon pratade med min närmsta chef som gulligt nog ringde och bokade en tid till mig. Jag är så tacksam för min arbetsgivare och allt extra hon har fixat och trixat med.

Eftersom det inte fanns en tid så snabbt som jag skulle önska och eftersom jag vill göra allt rätt försökte min man boka en tid åt mig på Novakliniken som vi tillhör men de ville inte ta emot mig. Alltså bara att gilla läget och vänta till den läkartid jag fått. En mycket jobbig känsla och späde på mitt redan stressade tillstånd, trots att min chef flera gånger intalade mig att det inte var några problem.

Läkarbesöket blev ingen bra upplevelse alls. Läkaren var sen och gav ett mycket stressat intryck, vid något tillfälle sprang hon ut från rummet för att det hände något utanför, vad förstod jag inte. Jag upplevde inte att hon överhuvudtaget lyssnade på mig utan bara sjukskrev mig två månader framåt. Jag försökte protestera för det kändes otroligt långt fram i min värld. Inte heller diskuterade vi någon plan framåt. Vad händer den dagen sjukskrivningen är slut, är det 100% jobb som gäller då? Jag som inte tidigare varit sjuk vet inte hur saker och ting går till och hade behövt en lugn läkare som tog sig tid att förklara och ingen klapp på huvudet med orden " ja, det är ett alldeles för tuff jobb att vara lärare". Ord som säkert sas av välvilja men det är lärare jag är och som jag älskar att arbeta som. Kanske inte den bästa trösten att ge?

Min upplevelse av läkarbesöket stämmer kanske inte med hur det egentligen var men det var så jag upplevde det, hemska tio minuter. Skulle aldrig gått själv utan skulle haft ett språkrör med mig. Någon som kunnat prata för mig och ställa alla de där frågorna när min ord fastande i halsen och fråga när jag faktiskt inte förstod vad läkaren sa. Kanske har hon rätt i att jag behöver vara hemma till den 19 feb men jag tror att om hon tagit sig lite mer tid och inte varit så stressad själv skulle mötet blivit betydligt bättre.

Massage

Efter ett par veckor med fruktansvärda låsningar i käkarna samt huvudvärk, smärta i rygg och nacke och krypningar i armarna fick jag nästan panik, blev inte av med det på något sätt. Smärtorna gjorde dessutom att det blev svårare och svårare att somna och att sova. Kontaktade då min gamla gymnasiekompis som på ett otroligt sätt byggt upp sitt eget företag där hon bland annat har ger massage., skrev till henne och undrade om det fanns möjlighet att hon kunde hjälpa mig och hon svarade att hon trodde det. Bara att skriva till henne och förklara läget var en jobbig sak, då behövde jag ju erkänna det skamfyllda att jag var sjukskriven för utmattningssyndrom. Men Sara är, som hon alltid varit lugnet själv, vänlig och med en omtänksamhet ut över det vanliga och extremt kunnig på det hon håller på med.

Körde till hennes fina lokal i Lödde. Vi samtalade lite och sedan fick jag massage och akupunktur i nittio minuter, en sådan känsla. Att ligga på britsen och bara känna värme och ingen smärta alls, underbart. Hon fick för tillfället bort smärtan i käkarna helt och smärtan i rygg och nacke har inte kommit tillbaka. Smärtan och låsningar i käkarna kommer så fort jag gjort för mycket eller oroat mig för något, en bra signal till hjärnan att lugna ner sig men jag hade bra gärna sluppit det.

Efter massagen samtalade vi lite till och Sara hade tagit sig tid innan vårt möte och tagit fram yoga övningar som skulle passa mig och visade en extremt bra andningsövning som jag ofta tar till. Yoga övningarna har jag gjort några gånger och de är jättesköna men jag försöker att inte känna att jag måste göra dem varje dag. Vill inte ha en massa måste eftersom de är måsten som gjort att jag hamnat där jag är idag.

Men jag skulle önska att jag kunde gå på yoga eller meditation men eftersom vi inte har det i vår lilla by blir det än så länge ett stort projekt att ta sig iväg. Kanske får jag ge you tube en chans och testa några av yoga passen där?

Energibiljetter

En vecka efter först träffen på feelgood, dagen då jag blev sjukskriven, var det dags att åka dit igen. Magen var i uppror och tankarna flög hit och dit, jag förstod ju då att psykologen haft rätt när hon beslöt att jag var tvungen att få en läkartid och bli sjukskriven ett tag. Men ändå åkte jag dit med olust känslor, kanske är det så kroppen reagera  eftersom upplevelsen gången innan var tuff?

Vänner heja på mig och gav mig styrka genom sms och jag tog mig dit. Inget krångel med parkering, hissar eller att hitta denna gång även om jag tycker att ingången till feelgood ligger lite undangömd..

På  träff två pratade vi om veckan som gått, en vecka med både gråt och mycket ilska mot allt och alla. Vi pratade också om vad jag skulle göra hela dagarna när jag var hemma, hur mycket kunde min energi räcka till och samtidigt läka min hjärna och kropp. För mig som är van vid jobb, träning, middag, tvätta och tömma disken, läxor med barnen och sedan lite jobb till på kvällen. Var det svårt att veta vad kan jag gör, vill ju verkligen inte bli sämre än vad jag redan var. Psykologen gav mig då fyra energibiljetter som jag får spendera hur jag vill varje dag tex att åka till feelgood och innan dess gjort sig i ordning det kanske i början tog alla biljetterna eller i allfall tre av dem. Att ta en promenad var i början två biljetter, tömma en maskin tvätt en biljett och tvätta håret minst en biljett. Hur kan något så enkelt var så jobbigt plötsligt? Att orka lyfta armarna för att ta i schampo och sedan balsam var näst intill omöjligt de första tre veckorna. En positiv effekt av det var att håret nu börjar vänja sig vid att inte bli tvättat så ofta och slipper därför bli så slitet, det gäller att se lite ljus i mörkret.

För barnen har mina energibiljetter också blivit något konkret att prata om och inte bara säga "mamma orkar inte". På flickornas skolavslutning ville vår lilla tjej åka och fika med våra goda vänner på ett fik en liten bit bort. Vi kunde då tillsammans prioritera vad mina biljetter skulle räcka till eftersom jag inte både kunde följa med till skolan på avslutningen samt gå och fika. Hon valde till min glädje att vi tillsammans med vänner åkte och fika på ett mindre lite lugnare fik, ett bra val.

Detta sätt har hjälpt mig mycket att tänka och jag känner direkt om jag överskridit mina energibiljetter för då kommer huvudvärken, hjärntröttheten och låsningarna i käkarna som är det absolut värsta symptomet. På energibiljetterna försöker jag få in saker som ger energi och inte bara som är nödvändiga som det ser ut på bilden längst upp :).

Promenader och vänskap

Att plötsligt inte kunna promenera längre var en förlust för mig, genom promenader har jag alltid, alltid kunna samla energi men när vägen till brevlådan var för lång var det omöjligt att komma ut i skogen. För att komma ut i skogen behövde jag ju både ta på mig kläder, borta tänderna och ge mig iväg. I början helt omöjligt fastän många sa att promenader är bra för själen och det vet jag ju men när orken inte fanns gick det verkligen inte hur gärna jag än ville.

Efter någon vecka med vila och lite vila till gick det. Jag går fruktansvärt långsamt och stannar upp flera gånger på rundan dels för vila med också för att vara i nuet. Försöker att inte lyssna på poddar, böcker eller musik när jag går utan bara njuta av ljuden och naturen och att vara här och nu.

Ibland är det skönt att gå med någon med ofta väljer jag att helst gå själv för att det verkligen ska bli vila. Annars går jag gärna med väninnan M som bor i byn, som jag känt i snart tolv år och som verkligen ger mig energi. Lugn och enkel och omtänksam mot alla, kanske ibland så mycket att hon glömmer bort sig själv. Det var av henne jag fick första sms om att det kanske vore bra att stanna hemma från jobb för att vila några dagar. Så glad att jag gjorde det, undrar var jag varit annars....

Det är hon som ställde världens godast hemmagjorda tomattapenade med kex i vår brevlåda, som jag sedan åt upp alldeles själv på kvällen, bjöd inte på någon, så god är den.

På våra promenader pratar vi om högt och lågt, resor vi gjort och vill göra. Att vi gärna vill tillbaka till Dragsö och campa som vi gjorde för något år sedan.

En vän att var sig själv med, nu längtar jag bara tills vi kan ses hela familjerna för vår årliga ost och kex kväll som vi haft som tradition under många, många år.

Det blev jul ändå!

Fick för någon vecka sedan ett gulligt meddelande för K som undrade hur allt vara och skrev samtidigt något om julförberedelser. Jag svarade något att jag låg på soffan och åt choklad men att det nog skulle bli jul ändå. Och jul blev det, trots lite damm i hörnen och alla överblivna saker ner kastade i påsar som ställdes i tvättstugan.

Hela julaftonsdag vilade jag, den enda möjligheten för mig att kunna vara med på kvällen. Vilade och tittade på serier, tack god gud för att vi har netflix. Mitt nöje just nu. Min fantastiska man och barn fixade och donade hela dagen med några få utbrott mitt på dagen, precis som det kan bli med två flickor, en tolvåring och en nioåring som är spända av förväntan inför kvällen. Dukat hade vi gjort dagen innan eftersom jag gärna ville göra det själv, inte för att jag måste eller borde utan för att jag tycker att det är kul.

Vi hade bestämt att inte ses förrän 17.00 på julafton för att jag skulle få vila tillräckligt mycket under dagen. Vi i familjen tittade på Kalle och hans vänner tillsammans klockan 15.00 och åt av chokladen jag fått av fina U. Mys på hög nivå, har nog aldrig suttit så avslappnad och tittat på Kalle och hans vänner någon julafton förr.

Gästerna kom och kvällen funkade förvånansvärt bra. Några micro vilopauser i sovrummet antingen själv eller med fasters älskling på armen som sällskap, för att orka kvällen men annars kunde jag faktiskt vara med hela kvällen och dessutom njuta av julafton, något jag aldrig trodde skulle gå. Flickorna var nöjda med kvällen och julklapparna och det värmer mitt hjärta!

Juldagen och annandagen skulle jag tyvärr gärna skippat för då kom baksmällan delux och då inte baksmälla på grund av alkohol om någon trodde det, utan av för mycket socialsamvaro, ljud och ljus. Käkarna låste sig och huvudvärken var det faktum. Svetten som flödar och luktar fruktansvärt illa, står knappt ut själv, stackars min man. Varje ljud skär genom huvudet. Men på något sätt var det ändå värt det för flickornas skulle och för att faktiskt få känna sig helt normal för några timmar.

Vänskap

Att bli sjuk och plötsligt inte kunna vara med på allt kul som händer runtomkring är tungt. Ensamhets känslan kan ibland äta upp mig även om jag har två underbara döttrar och en man som verkligen gör allt för sin familj. Jag har under månaden som gått fått ställa in allt som jag i vanliga fall gillar,fått ställa in allt för att orkar, det lilla jag nu orkar :). Känslan av att man dessutom är en dålig mamma, fru och kompis när man bara ligger här slå mig fler gånger om dagen. Försöker träna mig att slå bort tanken medsamma och det går bättre och bättre men så klart så här under juldagarna känns det tungt att inte orka vara med och dela glädjen med sina barn.

Det som värmt mitt hjärta varje dag är sms jag fått, två fina och viktiga personer i mitt liv, J och U har varje dag under hela december skickat minst ett sms till mig, värmande sms som gjort livet lite mindre grått. Jag hoppas att ni verkligen förstår hur mycket det betyder för mig och jag hoppas jag kan vid något tillfälle kan göra något för er. Så glad att ha er i mitt liv!

Två andra personer som betyder mycket för mig är mina två partners in crime som gör sitt bästa för våra elever, som skickar sms, skickar ordspråk med go tankar som hela tiden får mig att känna mig som en del av arbetslaget trots jag inte är på plats. Underbara R och E som fixade en eftermiddag ledig för att komma och fika med mig, som fick mig att känna mig normal igen och lockade till skratt och leenden långt efter ni åkt.

Min gamla partner in crime, C som kom ut en lördag och drog ut mig i skogen, utan smink, i klädd pyjamas under jacka och utebyxor, fick hon med mig en runda i skogen. Mycket skratt och många goda råd, kanske ska jag köpa mig ett pussel som terapi? Efter en och en halv timme med promenad och prat sov jag flera timmar efter men det var det värt.

Även andra personers sms och meddelanden har värmt mitt hjärta, sms från nära kollegor och vänner men även från kollegor som jag inte förväntat mig, som skriver de mest fantastiska saker och värnar om mig som person. Som har fått mig att förstå att jag inte behöver skämmas över att jag blivit sjuk, som fått mig att förstå att det måste få ta tid men det finns en välkomnande plats för att komma tillbaka till. Kloka och varma vänner och kollegor som förstår, underbart.

Det är tur att det idag finns sms och messenger, eftersom jag inte gärna pratar i telefon, då det gör så ont i käkarna är det skönt att kunna vara lite sociala ändå. Jag hoppas att min egen sjukdom kommer lära mig att ta bättre hand om vänner och vårda vänskapsrelationer i framtiden. Bara ett sms räcker ju långt.

Tankar

Att ligga dagar i sängen och göra i princip ingenting är inte alls kul. Det är ensamt och jag tror dessutom att det har fått mig att känna mig mer ensam än vad jag egentligen är. Att ligga rakt upp och ner i sängen och bara titta i taket ger en dessutom mycket tid att tänka och fundera på saker.

De första veckor i sängen tog jag ofta upp datorn, kollade jobbmail, planerade lite, fixade något omdöme, chattade med elever och planerade framåt, precis vad psykologen sagt att jag absolut inte får lov att göra. Hela min kropp var beredd för strid så fort jag gjort något arbetsrelaterat. En hemsk känsla eftersom jag verkligen gillar mitt jobb och inte tycker att det är jobbigt.

En go kollega skrev efter någon vecka ett fint sms där hon bland annat skrev att hon aldrig tidigare trott att man kan jobba för mycket eller bli stressad om man bara älskar sitt jobb! Hon hade tänkt att stress är negativ och kommer uppifrån att någon ligger på en. I mitt fall är det verkligen ingen som har legat på mig och skapat stressen, det är jag själv. Jag vill gärna utmana och utmanas, lära nytt och hela tiden bli en bättre lärare för just mina elevers skull. Jag har enorm vilja att vi ska lyckas som skola och som klass, en vilja att alla kollegor ska trivas och må bra och vilja fortsätta att arbeta hos oss. Jag tycker om att organisera, strukturera och planera, vill gärna ha ett finger med i allt, kanske är det ett kontrollbehov och något jag måste arbeta bort. Men jag har hela tiden känt en glädje i mitt yrke, kanske är det därför sorgen blev så stor när jag blev sjukskriven? När tankarna dessutom virvlar omkring i huvudet, tänk om jag aldrig kommer att kunna arbeta som lärare mer, då gör det ont och sorgen känns tung och svår att bära.

Vad är utmattningssyndrom?

Sedan jag fick diagnosen har jag när jag orkat lyssnat och läst om vad det innebär med diagnosen utmattningssyndrom. Jag har lyssnat eller när jag kunde börja läsa igen, för att själv försöka förstå allt obehagligt som händer i kroppen. Att lyssna eller läsa texter om utmattningssyndrom är ibland ganska nedslående och tungt, jag har läst om många som varit sjukskrivna i flera år. Men jag försöker tänka att det är min väg tillbaka och min resa, inte någon annans. Kanske har jag inte varit lika långt nere som många av de personer vars bloggar jag läser varit. Även om jag nog inte riktigt accepterat det än så förstår jag att detta kommer att ta tid och att jag på vägen måste ändra mitt sätt att tänka och leva för att inte hamna här igen. För tillbaka till de första veckornas mående vill jag verkligen inte.

Ju mer jag läser så tror jag också att jag hade tur i oturen för jag har sluppit depression och ångest, något som verkar väldigt vanligt. Visst har jag varit och är otroligt ledsen för att jag blivit och är sjuk men inte så att det är depression och ångest.

Men här kommer en förklaring på kriterier för utmattningssyndrom:


Diagnoskriterier för utmattningssyndrom

För att diagnos ska kunna ställas krävs det att alla fem kriterier är uppfyllda:

1. Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats på grund av en eller flera stressfaktorer som du har blivit utsatt för under minst sex månader.

2. Det mest framträdande är tydlig brist på psykisk energi. Detta kan visa sig i minskad företagsamhet, minskad uthållighet eller förlängd återhämtningstid i samband med psykisk belastning.

3. Minst fyra av följande symtom har funnits i stort sett varje dag under två veckors tid:

• Minnesstörningar eller koncentrationssvårigheter
• Tydlig nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress
• Känslomässig labilitet eller irritabilitet
• Sömnsvårigheter
• Tydlig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet
• Fysiska symtom såsom värk, hjärtklappning, bröstsmärtor, mag- och tarmproblem, yrsel eller ljudkänslighet.

4. Dina symptom orsakar ett kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

5. Symptomen beror inte på någon substans (så som missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (så som hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).

Jag kan tydligt checka av alla punkterna och har nu när jag tänker tillbaka haft dessa symtom en längre tid än vad jag trodde först. Det som jag upplever som jobbigast är min försämrade funktion i socialsammanhang. Att inte hänga med i ett samtal med fler än en person och bli hjärntrött och tappa ord och begrepp som jag vanligtvis inte har några problem med. Minns det sista Apt som jag var med på, kunde inte hänga med i samtalet när vi fikade. Fick ta upp min dator och låtsas göra något viktigt för att "slippa" delta i samtalet, ett sätt att dölja och gömma sig. 

Ljudkänsligheten lider jag också mycket av eftersom det leder till att det ofta är svårt att lyssna på mina egna barn när de berätta om sin dag, glädje ämne eller tråkiga saker som hänt. Min hjärna hänger helt enkelt inte med och jag känner mig grymt tråkig och tjatig när jag får be våra flickor att sakta ner talet och dessutom inte prata högt eller ännu värre i mun på varandra. 

Diagnos utmattningssyndrom

Vägen hem från feelgood var tung och mörk, borde nog aldrig kört bil egentligen när jag mådde som jag mådde. Slutkörd i både kropp och själ med en hjärna som inte fungerade som den skulle. Orkade inte ens ringa någon, även om jag visste att många undrade hur det gått. Kom på något sätt hem med livet i behåll och även andra bilister klarade sig.

Med tunga steg gick jag rakt upp i säng, sen blev jag där minns inte hur länge. Min älskade man kom hem men fick inte mycket ur mig mer än tårar och gråt. Bästa U ringde med käkarna var låsta och det fanns ingen möjlighet för mig att prata i telefon. Just att prata i telefon är något jag väldigt gärna undviker eftersom det är extremt påfrestande, ett sms fungerar just nu mycket bättre. Älskade mannen pratade med bästa U, som såklart var orolig men just då fanns det ingen ork för mig själv att prata men jag vet att hon förstod. En skön känsla med människor som bryr sig och förstår men som just då inte kräver något tillbaka. Jag hade just då och kanske inte riktigt nu heller någon ork till någon annan än mig själv, egoistiskt absolut men ett sätt för min kropp att signalera att nu räcker det.

Låg i sängen med huvudet bultande, skickade iväg två sms till finaste och närmsta kollegorna i arbetslaget att de fick klara sig själv ett tag, vilket jag vet att det gör utan problem och att de skulle ta hand om våra go elever. Fick omtänksamma sms tillbaka.

Rummet snurrade, huvudet bultade och svetten rann. Tankar som flög genom huvudet, vad ska andra tycka och tänka, hur ska det gå med vår ekonomi, hur ska jag bli frisk, hur ska vår elever nå målen om jag inte är där, elevernas omdöme och iup, julklappar som inte var fixade många tankar om viktigt och oviktiga saker blandades i huvudet. Men just känsla av vad ska andra tycka och tänka, sjukskriven jag, sjukskriven med en utmattningsyndroms diagnos. En känsla av skam och oduglighet.

Telefonen ringde igen, såg att det var min chef och trots låsta käkar och gråt kände jag mig ändå tvungen att svara. Vi hade trots min gråt ett fint samtal och jag har hela tiden känt hennes stöd och välvilja. I många frågor rörande hrutan, f-kassan och läkarbesök hade jag aldrig fixat det utan henne. Hon har verkligen visat vilken fantastiska chef hon är, lyssnande och fixar det jag själv känner att jag är oförmögen till. Jag är lyckligt lottad med en sådan chef och jag tror att vägen tillbaka till mitt arbete blir enklare med hennes stöd och så klart alla fantastiska kollegor som jag har.

Dagen då det tog stopp!

Tisdag den 29 nov, kompetensutvecklingsdag, minns fortfarande hur jobbigt det var att ta stegen in på jobb denna dag. Klump i magen, huvudvärken som pulserade, låsta käkar, myrkryp i armarna, svett som rinner, ben som knappt bär, tankar som skenar och en känsla av att inte höra till. En fruktansvärd känsla när man har arbetat på en arbetsplats i sjutton år. Känslor som skrämde mig.

Kommer in i vår trygga lilla hörna men mina fina kollegor har redan hunnit in i personalrummet för att hjälpa till med fikan och därför måste jag själv gå igenom korridoren och in i personalrummet. Väl i personalrummet var det nästa tomt på folk men fina kollegorna var där och tog emot.Fick en lång värmande och trygg kram av kollegan J, inga ord behövdes, hon såg och förstod som hon gjort under hela mitt mående. Satte oss i en soffa och med dem vid min sida kändes det tryggare. Rummet fylldes med fler och fler kollegor, försökte stänga av både ljud och ljus för att överhuvudtaget orka. Efter fikan var det dags för en inspirerande föreläsning om språkstörning, skönt att få sjunka ner och bara lyssna och inga krav på socialsamvaro.

Efter föreläsningen var vi fria att arbeta i vårt lilla arbetslag, där jag kan vara precis som jag är. De vet att det är smått rörigt i mitt huvud just nu. Vi skrev omdöme, IUP, planerade framåt, laminerade och åt godis, skrattade och tramsade. En mysig förmiddag trots att hela min kroppen skrek.

Lunchen intogs i skolmatsalen, ännu en kraftansträngning. Ljud, ljus och människor överallt med ett krav på att kunna samtala som normalt, en förmåga jag tappat. På väg ut från lunchen kom min chef och småpratade lite, hon undrade om jag ville vara med på den planerade heldags förstlärareträffen på Katrinetorp. Obehagligt nog kunde jag inte svara, velade fram och tillbaka, hit och dit. Jag som är en fena på att planera, strukturera och organisera kunde inte längre fatta ett enkelt beslut. Kände mig så otroligt dum även om jag bemöttes med välvilja och omtanke. Jag behövde inte fatta något beslut förrän på onsdag morgon men kände redan där i korridoren med svetten rinnandes att jag skulle inte kunna fatta något beslut då heller..... Blev rädd, rädd för vad som höll på att hända med mig. Käkarna var så låsta att det knappt gick att få fram ett ljud och ju mer rädd jag blev desto svårare var det att öppna munnen och prata, orden försvann.

Gick med långsamma steg ner till vår lilla hörna, där jag visste att jag kunde få lugn och ro utan några krav på mig. Så glad att jag hela tiden haft mitt underbara arbetslag så lyft mig och stöttat hela tiden på många olika sätt.

Dagen avslutade med mitt första besök på feelgood som lika gärna kunnat sluta med att jag inte tog mig dit. Hissen funkade nämligen inte så jag hamnade på våningen över hela tiden och med min icke fungerande hjärna blev jag inte klok på hur jag skulle lösa det. Inga trappor hittade jag när jag nervöst irrade omkring i korridoren på våning nio. En man som också skulle till våning åtta, löste problemet till oss och jag befann mig plötsligt på rätt ställe. Väntade ett tag och försökte lugna ner mina skenade tankar och känslor. Blev inkallad av en ung tjej och blev lite orolig att jag lätt skulle kunna dupera henne. Var nu de tankar kom ifrån, var ju där för min skull och inte för någon annans. Ett tungt men bra samtal blev det, tårarna rann och rann och här och nu började jag väl någonstans förstå att detta inte var hållbart längre..........Hon ritade och förklarade på ett pedagogisk sätt vad som händer i min kropp och min hjärna. Hon berättade om våra nervsystem. Som här får illustreras med en bild.

Trots psykologens unga ålder, vad nu det skulle ha med saken att göra, var och är hon grymt bra. Jag fick göra ett självskattningstest som heter KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, som forskare vid Karolinska Institutet tagit fram. Jag tror jag fick 45 poäng av 52, över 18 var det en fara för utmattningssyndrom. Tårarna föll ännu mer och kroppen befann sig i ett matttillstånd. Jag hörde vad psykologen sa men förstod det kanske inte förrän senare. Hon förslog eller nej beordrade en tids sjukskrivning, enligt henne fanns det just nu inget alternativ. Kanske var det just det jag behövde, någon som faktiskt inte bara föreslog en sjukskrivning utan någon som i princip beordrade mig att stanna hemma från mitt älskade jobb. 

Dagarna innan kraschen

På måndagen gick jag till jobb, brydde mig inte om huvudvärken som dunkade, krypningarna i armarna, svetten om rann och käkarna som gång på gång låstes. Kom ner i vår lilla hörna och världens goaste kollegor var redan på plats. Fick varma kramar och frågor om mitt mående. Tårarna började trilla igen och jag berättade om mina tankar och känslor.

På något sätt kunde jag i allafall genomföra min lektioner den dagen och det berodde nog endast på att vi har fantastiska elever, för jag vara förvirrad och kom inte ihåg namn och lite små irriterad. Vi satt i mörka klassrum med en hel del ensam arbete för att skapa tystad för en utarbetad lärares skull, förstod nog inte då varför jag alltid valde att släcka ner klassrummen under hela hösten, allt för att slippa lyssrörens starka sken som skar som svärd i ögonen.

Jag valde att åka hem tidigt, så tidigt att eleverna reagerade och tyckte att det var himla märkligt att deras alltid arbetande lärare valde att åka hem vid halv två. Stupade i säng en timme och försökte mig sedan ut en runda i skogen, skogen som alltid tidigare hjälp mig till ett bättre mående. När jag gick min runda, sakta, sakta, ringde de från feelgood. De hade en tid redan dagen därpå som jag kunde få, självklart tackade jag ja med förhoppning om att få lära mig att hitta balsam mellan arbete och återhämtning. Trodde jag!

Veckan innan

Jag fortsatte jobba på men kände mig bara trött, gick som i en dimma. Jobbade och sov, orkade ingenting av sådan som jag tidigare älskat och älskar. Fick två dagar hemma på grund av vabb och en planeringsdag, trodde att det skulle hjälpa mig som återhämtning men det räckte inte. Kom tillbaka till jobb fortfarande lika trött. Började tappa eleverna namn, irriterade mig på saker som jag aldrig skulle brytt mig om tidigare. Hade ett långt samtal med min närmsta chef och vi skickade in en ansökan om KBT till feelgood som är vår företagshälovård. I ansökan stod det tydligt att jag inte ville bli sjukskriven utan i stället få hjälp att kunna skapa balans mellan arbete och vila och att lära mig att good enough räcker. Jag tror nog redan då att min chef förstod att jag inte skulle hålla länge till och vi hade ett mycket bra samtal där hon verkligen lyssnade in mina tankar och känslor. Hon befriade mig tillfället från uppdrag och uppgifter och gav mig en möjlighet till paus från vissa saker. När man som jag är en prestationsprinsessa och är van vid att klara allt och lite till var det ändå inte lätt att släppa saker, jag älskar ju att vara med och driva och utveckla vår skola och mig själv.

Eleverna är det som hela tiden gett mig näring och som jag inte tyckt och tycker är arbetsamt och krävande så i stort sett var det bara lektionerna jag "behövde" hålla för att få ett tag på mig att återhämta från. när jag tänker efter år av press och stress.

Kämpade på två, tre dagar till. På onsdagen vaknade jag med en fruktansvärd migrän, klev upp och började göra mig i ordning för en dag på jobbet. Huvudet bultade, tog en tablett och la mig på soffan för att se om det skulle bli bättre. Tittade av en händelse på min mobil där jag kvällen innan fått ett välment sms från en god vän som bad mig ta hand om mig själv. " Stanna hemma någon dag och vila dig". Jag tog hennes sms på allvar, sjukanmälde mig och sms kollegorna för att sedan stupa i säng igen. Tre dagar låg jag i sängen men på söndagen kändes livet lite bättre igen en skön känsla för då kunde jag ju jobba igen på måndagen.

Veckorna innan kraschen

Hösten hade sprungit fram i ett rasande tempo, jobb, jobb och jobb, och ingen tid till återhämtning. Utvecklande och utmanande, roligt och lärorik, fantastiska elever och kollegor. En skolinspektion med mycket nerver inblandade, vi som varit på skolan länge kom ihåg den senaste inspektionen med vånda. För oss var det så otroligt viktigt att skolinspektionen äntligen skulle få se så långt vi kommit och det gjorde de till vår stora lättnad. Vi har alla på skolan arbetat hårt under många långa år för att komma dit vi är idag och inspektionens grönafält var en stor seger.

Höstlovet kom, en chans att få vila och njuta med nära och kära. Trots en natt på spa med familjen, träff med kompis och mycket vila ville kroppen aldrig gå ner i varv. Krypningarna i armarna börjar komma tillbaka, tankarna gick på högvarv och kroppen kunde inte slappna av en enda minut under lovet. Försökte träna på somvanligt men fick avbryta ett pass på Gerdahallen, jag kunde inte lyfta armarna. Orkade inte ens promenera i min älskade skog längre, att läsa böcker som annars var mitt andningshål var inte att tänka på. Inget av det som jag brukade få energi av kunde jag göra....Istället jobbade jag mer och mer, trots att resultaten uteblev. Försökte planera ett område inom  geografi men kunde inte tänka en enda tanke. Borde dragit i handbromsen redan där och då men förstod nog inte riktigt.

Lovet tog slut och det var dags att köra igång terminens sista veckor, våra elever med stora ambitioner och grymt motiverade sög åt sig kunskap, ville ha mer feedback och stöd för att kunna nå ännu längre. En dröm att vara lärare till dessa elever!  Onsdagen efter lovet tog orken slut första gången, fast orken egentligen varit slut ett bra tag, så var det första gången jag visade det på arbetet. Stod och skulle under tidspress sätt tillbaka 40 datorer i datorvagnarna för att sedan lämna dem i säkerhetsrummet. När detta var gjort var det tanken att jag tillsammans med mina förstelärarkollegor skulle hålla i vårt gemensamma arbeta om läsförståelse, något jag tycker är fantastiskt roligt. Men min ork räckte inte till efter veckor utan pauser och återhämtning brast det där och då. Kunde plötsligt inte sätta in en enda dator till och tårarna bara började rinna. Hur bästa kollegorna kom in i rummet och såg det har jag ingen aning om men det tog med varm hand med mig till ett rum i personalrummet där jag blir sittande i ett par timmar med tårar som rinner och tankar som flyger fram överallt. Mina två närmsta kollegor är med och hämtar vår biträdande rektor. Vi pratar och diskutera fram och tillbaka om hur vi har haft det under månaderna som gått. Vi har drivit på hårt med stor glädje och med en vilja att förändra och förbättra. Jag känner ett otroligt stöd av mina chefer och mina kollegor och vi kommer fram till en del snabba lösningar som ska göra för att stressen ska minska, iallafall tillfället.