Nu vill jag verkligen ha en manual, så trött på att inte veta hur allt ska bli. Börjar ju känna mig helt "normal", vad nu normal är. Inga svårigheter att hänga med kring samtal om jobb i dag, att planera med kollegorna och att lägga upp en plan för våra elever för denna termin. Det som gör mig ledsen är när jag får reda på saker som jag inte blivit informerad om, att jag inte längre räknas, det gör grymt ont. Vet ju innerst inne att allt som görs är med våra elevers bästa för ögonen och det förstår jag men jag skulle ändå så gärna ha velat bli informerad och med räknad.
Längtar till träffen med psykologen på måndag, kanske kan hon hjälpa mig att fundera framåt. Jag känner mig redo för att arbeta lite, borde jag då inte få prova det? Nej, kanske fungerar det inte men då har jag provat. Så trött på alla välmenta råd om att inte gå tillbaka för tidigt. Förstår alla fina människors oro och omtanke men de har inte gått i mina skor och vet inte hur jag mår. Jag vet kanske inte heller bäst men samtidigt är det ingen än jag själv som kan veta bättre. Å andra sidan vill jag inte heller förstöra det jag byggt upp denna månaden.
Usch, vilket grymt negativt inlägg det blev, jag som haft en härlig dag med mina goa kollegor men saknaden efter jobb eller rättare sagt efter eleverna och undervisning blev så otroligt påtaglig därav min deppiga ton. Troligtvis är det också vetskapen om att en ny termin börjar och alla vänner börjar jobba igen och då blir ensamheten ännu mer påtaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar