Äntligen!

Precis som det står i rubriken känner jag mig äntligen som mig själv. Visst har jag en lång väg kvar och kommer säkert falla tillbaka en bit när jag börjar jobba igen men jag blir mer och mer mig själv för varje dag som går. Känner enorma framsteg denna vecka och det är så befriande. Kommer inte komma längre med mig själv här hemma utan nu måste jag tillbaka till brottsplatsen, stället där jag blev sjuk. Sjuk av att tycka att arbetet är alldeles för roligt. Hoppas på att min sjukdom har lärt mig något och att jag med hjälp av psykolog, sjukgymnast och arbetsgivare ska få ännu fler redskap för att kunna fortsätta arbeta som lärare. Även om det är ibland känns som jag ska göra något helt annat....Men mitt mål är ändå att jag ska följa mina femmor fram tills de slutar i sexan, sen får vi se.

Fick idag ett fanatiskt, smickrande erbjudande från Kristianstad högskola men jag tror inte jag vågar tacka ja, måste ju nånstans inse att jag inte kan göra allt, inte just nu iallfall. Får tänka lite till på det och i allafall glädjas åt förfrågan.  Sen kan jag absolut bli frustrerad för att frågan kommer just nu men som någon sa det kommer säkert igen men det är svårt att tro.

Dagen blev inte som jag tänkt mig, åkte i hyfsat god tid för ett pilates pass på Gerdahallen men när jag väl kommer dit finns det ingen parkeringsplats, kör runt, runt, runt i över tjugo minuter och ser sedan att incheckningen är för sen till passet. Blir lite halvdeppig och kör till Nova och tröst shoppas ett tränings linne och topp, tur vi hade bonus på Stadium. Väl hemma igen kände jag fortfarande att jag behövde röra på mig och drog ut mannen på en runda i skogen. Skönt men i och med att mitt tempo ökat igen så blev det lite för sakta för min smak :) men det är egentligen angenäma problem med tanke på att jag för ett tag sedan inte orkade gå alls. Middag med familjen och nu projekt rensa i garderoben  eller så slänger jag in allt jag dragit ut igen, har inte bestämt mig än.