Funderar på att faktiskt låta andra än du U ❤ läsa bloggen, i allafall de som undrat och frågat. Varför jag börjat fundera på det beror på att jag efter mina fika träffar denna veckan känner att jag har så svårt att muntligt berätta hur allt känns och hur jag upplever min situation. Mina ord faller platt och sjukdomen syns nog inte riktigt på mig längre heller.
Vill kunna berätta och förklara, förklara hur det kändes att inte ens orka duscha och föna håret. Berätta hur det kändes att inte orkar gå ner och äta något utan fick sms´a älskade mannen om att jag var hungrig, att be dottern koka kaffe och komma upp med det i sovrummet. Att inte orka med mina barns skratt och ord vid middagsbordet. Att inte kunna fatta ett enda beslut, inte ens vad jag ville äta eller dricka. Att inte kunna kommunicera med nära och kära då käkarna var så låsta att varje ord var en plåga. Att känna sig så grymt ensam, trots att jag aldrig var det, när man inte kunde varken prata i telefon och än mindre träffa någon. Att inte ens kunna föra sin egen talan hos läkaren eller ens ordna en läkartid. Att tappa ord, vilket jag även gör när jag skriver, vilket jag ser när jag läser gamla blogginlägg där det finns både borttappade ord och många stavfel. Listan kan göras lång!
Känner ibland att mina symptom inte är värre än någon av mina slitande kollegor som också brottas med huvudvärk, magont och ljudkänslighet. Samtidigt har vi alla ansvar för våra egna liv men om jag kunnat förklarat bättre hade kanske någon kunnat stanna i tid och fått upp ögonen för vara många av oss är på väg. Jobbet är så klart en stor del av vårt liv och en viktigt del men den får inte vara allt eller inte ens nästan allt. Jag önskar att jag aldrig mer kommer prioritera bort familjen för jobbets skull på det sätt jag gjort i ett par år. Inte kunna vabba, inte hitta på roliga saker på söndagar eller faktiskt aktivt titta på en film med familjen och inte hänga med näsan i jobbedatorn och bara lyssna halvt på filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar