Tacksamhet!

Gårdagen var en av de bästa dagarna på många, många månader. Provade att träna zumba och blev så fylld av glädje att tårarna nästa kom av lycka. Har som många andra tagit träningen för given och när man sedan inte kunna genomföra det igen är det lycka. Efter zumban blev det ying yoga med en för mig ny instruktör som var mycket bra, lågmäld och pratade endast vid behov, I like.
Storhandling efter det, sa just till min närmsta chef att jag börjar känna mig som en amerikans hemmafru, träning, shopping och skötta hushållet. Inte min grej i längden även om jag just nu faktiskt kan uppskatta mina lediga dagar där jag själv styr innehåll. Försöker se möjligheter och positiva saker med min sjukskrivning.

När jag kom hem hade världens finast C varit på besök och lämnat ett fantastik skrivet kort, en tidning och mitt favorit choklad. Borde absolut inte äta det men kunde inte låta bli igår kväll. Tack fina du, önskar jag varit hemma så jag fått ge dig en kram.

Samtal med min chef och lite diskussioner inför läkarbesöket nästa vecka som jag verkligen inte ser framemot men tänker jag mitt mående idag är något helt annat än träffen med henne sist så jag kommer nog ha lättare att framföra mina tankar och åsikter. Dessutom ska min chef med och hon är verkligen mån om att det ska bli bra och bromsar när jag vill springa för fort fram. Önskar bara att man själv tillsammans med arbetsgivaren hade fått lägga upp en plan utan inblandning från f-kassan. Vi är ju alla olika och det måste finnas olika vägar framåt igen. Nu ska jag inte måla upp scenarier som inte hänt. Min tanke är att arbeta 25% och lägga det på 3 dagar, mån, tis och tor. Behöver hela dagar för att kunna komma ner helt i varv och vill därför vara ledig en dag mitt i veckan och en dag som ligger in till helgen för att förlänga den. Vi får väl se vad som händer.

Efter ett par timmars arbete och samtal med kollegor, behöver ju planera inför att komma tillbaka nästa vecka och vill inte var efter redan får start, blev det en runda i skogen, känns nästan som våren är på gång. Fågel kvitter och när solen kom fram mellan träden värmde den gott. Ljuvligt!

Sista delen av backen som leder till klinten. 

Paus för att njuta av att känna solens strålar i ansiktet.

Äntligen!

Precis som det står i rubriken känner jag mig äntligen som mig själv. Visst har jag en lång väg kvar och kommer säkert falla tillbaka en bit när jag börjar jobba igen men jag blir mer och mer mig själv för varje dag som går. Känner enorma framsteg denna vecka och det är så befriande. Kommer inte komma längre med mig själv här hemma utan nu måste jag tillbaka till brottsplatsen, stället där jag blev sjuk. Sjuk av att tycka att arbetet är alldeles för roligt. Hoppas på att min sjukdom har lärt mig något och att jag med hjälp av psykolog, sjukgymnast och arbetsgivare ska få ännu fler redskap för att kunna fortsätta arbeta som lärare. Även om det är ibland känns som jag ska göra något helt annat....Men mitt mål är ändå att jag ska följa mina femmor fram tills de slutar i sexan, sen får vi se.

Fick idag ett fanatiskt, smickrande erbjudande från Kristianstad högskola men jag tror inte jag vågar tacka ja, måste ju nånstans inse att jag inte kan göra allt, inte just nu iallfall. Får tänka lite till på det och i allafall glädjas åt förfrågan.  Sen kan jag absolut bli frustrerad för att frågan kommer just nu men som någon sa det kommer säkert igen men det är svårt att tro.

Dagen blev inte som jag tänkt mig, åkte i hyfsat god tid för ett pilates pass på Gerdahallen men när jag väl kommer dit finns det ingen parkeringsplats, kör runt, runt, runt i över tjugo minuter och ser sedan att incheckningen är för sen till passet. Blir lite halvdeppig och kör till Nova och tröst shoppas ett tränings linne och topp, tur vi hade bonus på Stadium. Väl hemma igen kände jag fortfarande att jag behövde röra på mig och drog ut mannen på en runda i skogen. Skönt men i och med att mitt tempo ökat igen så blev det lite för sakta för min smak :) men det är egentligen angenäma problem med tanke på att jag för ett tag sedan inte orkade gå alls. Middag med familjen och nu projekt rensa i garderoben  eller så slänger jag in allt jag dragit ut igen, har inte bestämt mig än.

Lördag

Vaknar tidigt på morgonen, känns som jag har en myrstack i hela kroppen. Inser att det inte är lönt att försöka somna om, går upp och kör igång på ett sätt som inte funkar.....att jag inte lär mig. Städer, tvättar, tömmer disk, källsorterar, allt på en och samma gång. Stannar upp och funderar på vad jag håller på med, inser att bästa sätt att bli av med stressen nog inte är att köra igång den ännu mer. Loggar in på Gerdahallens hemsida och ser att de har ett power yoga pass om en stund. Bokar passet men får genast dåligt samvete mot familjen som sover, nu blir det ju ingen lördagsfrukost tillsammans. Försöker lägga min träning på dagarna då resten av familjen är på jobb eller i skolan men idag fanns det inget att välja på. Samtidigt har jag varit hemma i två månader nu och ätit åtskilliga frukostar. luncher och middagar tillsammans med familjen som jag inte gjort om jag inte varit sjukskriven.

Direkt i bilen slappnar kroppen av och jag känner mig alldeles lugn igen. Passet var mycket bra när det gäller musik och övningar men tyvärr tycker jag det är obeskrivligt jobbigt med instruktörer som pratar i sönder ett yoga pass, vilket den här instruktören, som för övrigt var mycket duktig, gjorde. Synd för somsagt passet var bra och jag hade gärna gått på det igen, funderar på om man kan ha öronproppar på.

Resten av dagen blir en lugn hemma dagen då övriga familjen är på kalas, som jag hoppade över, igen, höll jag på att skriva. Men efter denna vecka då jag inte alls känt mig i balans var det ändå ett rätt beslut. Förhoppningsvis kommer familjen snart hem så det blir lördagsmys.

Imorgon står det ying yoga på programmet och den instruktören passar mig bra, lugn, tydligt och tyst med en lång meditation på slutet av passet.

På dåligt humör!

Ännu en sådan där dag då jag är på extremt dåligt humör utan egentlig anledning. Irriterad på allt och alla och deppig. Beror säkert på många saker bland annat på att jag är så otroligt trött på mitt mående och på att bara vara hemma, dessutom åker lillebror med fina familjen iväg på sin livresa idag, de ska vara borta i tre månader, de gör alldeles rätt trots att det känns i hjärtat på oss som ska vara kvar hemma. Beror också på att jag oroar mig för ett kalas vi är bjudna på, på lördag, känner redan nu att det inte kommer att funka men så trött på att göra familjen besviken och inte vara med men hela kroppen signalerar att det inte är lämpligt, inte än som en god vän sa, "du kommer att kunna vara med om ett tag men inte just nu, för fyra veckor sedan kunde du inte gå åtta km men det kan du idag." Får väl bli bättre på att lyssna på min kropp och vad den säger.

Känner att jag missar stora delar av livet genom att bara vara hemma, vet att det i många ögon är en kort tid jag varit sjukskriven men för mig känns det verkligen inte så. Känns som jag står utanför själva livet och det som händer runt omkring mig. Var nog inte bra att det skulle gå tre veckor till nästa psykolog- och sjukgymnastbesök, hade behövt det tätare för att ventilera alla tankar som surrar runt. Mina käkar är som fiolsträngar och hade mått bra av akupunktur redan denna veckan för att i allfall slippa smärtan. Får se om jag ska unna mig ett prova besök på Andrum i Löddeköpinge igen, mycket pengar men väl värt varenda krona.

Blev ett gnäll inlägg idag men så är det väl, upp och ner hela tiden.

Rastlös själ

Vaknade med buller och bång av två döttrar som rök ihop innan det var dags att gå till skolan, har ju den lyxen just nu att jag slipper gå upp utan kan ligga kvar i sängen så länge jag vill. Har fått som vana att ligga kvar länge. läsa lite, dricka en kopp kaffe eller se på film. Njuter av mina lugna mornar men alltså inte i morse. Bråket var snabbt avstyrt men jag gick ändå upp. Skickade iväg barnen till skolan, satte på lite kaffe och röjde upp i huset. Dusch och tvätt av hår, underbart. Skulle sedan iväg och handla lite fika som jag skulle bjuda en kollega på framåt förmiddagen. Tar på mig vinterkläder för termometern visar minus 8 grader. Letar i nyckelskåpet efter mina nycklar men inga där, drar mig till minnes att mannen min hade mina nycklar igår. Svor både inombords och högt, svetten rann, av med alla kläder igen, med en puls på 120. Kände direkt hur käkarna drog ihop sig och låste sig.
Tänkte att det får lösa sig med det vi har hemma att äta och la mig i stället på soffan för att meditera tio minuter. Kom ner ordentligt i varv igen, skönt men låsningarna i käkarna har kommit och gått idag.

En härlig två timmars promenad i solen

Blev en mysig och lång promenad i det fina vintervädret och sedan en fika här hemma innan A var tvungen att åka hemma. Är så imponerad av henne och det jobb hon gör. Hon berättade dessutom en processledarutbildning som hon redan i december frågade om jag ville gå, vill inget hellre med just nu går det bara inte, det skär i hjärtat i mellan åt. Men som alla säger, det kommer säkert fler chanser... men tänk om det inte gör det. Har tappat en hel del självförtroende under min sjukdomstid.

Fina blommor som jag fick av A

När A åkt hem kom den jobbiga rastlösheten över mig, en vilja att göra något men ingen egentlig ork. Blev lite läsande av bloggar och serietittande. I kväll blir det ying yoga igen som förhoppningsvis gör att rastlösheten försvinner. 

Min vecka!

I tisdags träffades vi från arbetslaget hemma hos en kollega för att planera upp terminen. Bjöds på en fantastisk frukost och många spännande samtal. Gick bra att vara med i fem timmar utan att det kändes jobbigt, var bara roligt. Tog till och med vägen inom Lund på vägen hem för att köpa ett träningskort. Vill ju så gärna träna yoga och pilates men har inte hittat något ställe i närheten. Köpte därför ett tremånaders kort på Gerdahallen. När jag tittar på deras schemasida är det som ett stort godisbord, bara att välja och vraka, inte min bästa förmåga just nu, bokar och avbokar för fullt.

I onsdags skulle jag träffa en gammal kollega som jag inte träffat på länge men snön vräkte ner så det blev en dag i soffa i med serier och lite yoga träning hemma i stället. Svårt att hitta bra yogaprogram på you tube, det jag gjort denna veckan gillar jag inte riktigt för hon är så otroligt snabb och jag är allergisk mot vad jag uppfattar som stressigt tal. Fått rekommendationer en engelskspråkig kvinna som har bra yoga på nätet men osäker om min engelska räcker till :). Får väl prova tänker jag.

Pilates provad jag för första gången i torsdags, byxorna spände och linnet gled upp så jag fick behålla övertröjan på hela passet, varmt. Skönt att kunna komma igång med träningen igen så kläderna förhoppningsvis snart passar igen. Får leta fram några längre linnen så länge. Efter passet körde jag inom Willys och storhandlade, första gången på två månader. Kände mig inte ens speciellt trött efteråt.

Fredagen skulle innebär en riktigt utmaning, besök och möte på jobbet. Med fjärilar i magen begav jag mig till jobb, en gullig kollega möte upp på parkeringen för hon visste att jag var nervös. Promenerade vägen mot skolan och mötes av en underbar syn i vårt klassrumsfönster.  Fyrtio elever som trängdes i fönstret och vinkade och log, en underbar syn som jag kommer bära med mig länge. Gick in i mitt klassrum och hängde av mig, grymt stökigt förövrigt men mina goa kollegor har haft annat och göra än att städa. Gick vidare in i det andra klassrummet och plötsligt blev jag överröst av kramar. Den varmaste kramen fick jag av en elev som jag från början inte haft en så god relation med , vi har kämpat för att hitta varandra men med den kramen visade hen att vi nog har lyckats. Underbart att se och höra alla elever igen. När rasten tog slut tog jag in mina klass och vi fick en liten stund tillsammans med samtal om min sjukdom. Många otroligt kloka frågor och tankar. Jag vill gärna vara öppen mot eleverna och de ska känna att de ska kunna fråga. De förstod bara inte varför jag inte kunde komma redan på måndag och jag kan förstå att det är svårt att förstå när man har en sjukdom som inte direkt syns utan på. Det går ju alltid att sminka bort skuggorna under ögonen.

Besöket på jobb avslutades med ett långt och bra samtal med min chef. Hon är extremt förstående och jag upplever att vi kan ha en rak och ärlig dialog. Jag var tydlig med vad jag vill och vad jag idag tror är bra för mig. Kan hända att jag får omvärdera det men då är det så. Väl hemma igen kände jag av käkarna så det blev en stunds aktiv vila med snapchat. Blir orolig så fort värken i käkarna kommer men inga andra symtom har kommit. Säkert är det anspänningen efter mötet och oron inför första besöket på skolan.

En bra dag!

Precis som rubriken säger har det varit en bra dag idag, en dag fylld med energi, glädje men också med ett lugn jag inte känt på flera, flera månader. Plötsligt kan kroppen gå ner i varv utan hjälp av meditation, massage och akupunktur, jag njuter.

Samtalade med en handläggare på f-kassan i morse och hon informerad mig om att jag snart varit sjukskriven i 90 dagar, enligt mig är det 39 dagar..... Efter 90 dagar måste man tydligen försöka hitta arbetsuppgifter på min arbetsplats som jag kan tänkas genomföra, vidare informerade hon mig att om 180 dagar måste jag ställa mig till övriga arbetsmarknadens förfogande det vill säga söka ett annat arbete. Tur att jag inte mår värre än så här längre.

Hittade en blogg som handlade om yoga och körde ett lugnt skönt pass i morse, passar mig bra och ska försöka hålla fast vid yogan och lära mig mer. Har köpt ett nytt träningskort, även om ekonomin inte är på topp tyckte jag att jag var värd det .

Mötet hos psykologen idag gav inte lika mycket somvanligt mer än att jag gjorde om stresstestet, hamnade på 16 poäng av 54 nu. Första gången jag gjorde det hade jag 42 poäng så det var en stor förbättring. Men som sagt idag var det ett extremt segt möte, berodde säkert på att jag hade andra förväntningar på träffen. Fick i allafall i uppdrag att kontakta min arbetsgivare för att höra om hon bokat ett avstämningsmöte med läkaren så att vi kan diskutera min tillbaka gång till arbetet. Uppdraget slutfört och har bokat in ett första möte med min arbetsgivare redan på fredag. Lite nervöst eftersom jag flera gånger "tappat ansiktet" inför henne och inte fungerat normalt men det ska bli skönt att träffas och göra upp någon form av plan.

En bra dag helt enkelt!

Terminsstart!

Vet inte riktigt vad jag ville skriva när jag öppnade bloggen idag men kände ett behov av att skriva av mig av de tunga känslorna som har härjat i min kropp idag. Har mått superbra på alla sätt idag, vilan igår hjälpte till  och jag känner mig helt återställd från gårdagens dipp. Ändå är det något inom mig som skaver och inte känns bra, misstänker att det är tanken på att vårterminen drar igång i morgon och jag är inte på plats. Jag vet att mina kollegor klara sig utmärkt utan mig så det är inte det men en känsla av sorg att inte få vara med,älskar terminsstarter, allt är nytt och ligger framför oss som ett oskrivet blad. Fick ett meddelande från en elev som undrade när vi börjar skolan, jag svarade och fick ett svar tillbaka "jag hoppas verkligen att det är du som står där på onsdag". Hittade inga ord för att svara tillbaka.

Jag känner för det mesta att jag snart är redo att börja arbeta lite grann men det verkar inte som att så många håller med mig. Behöver kortare och kortare återhämtning för att orka och ser att jag gör stora framsteg varje dag. Men vad vet jag om när man är redo? Har aldrig varit i denna situationen innan.

Imorgon är det tid för fjärde besökte hos psykologen och jag ser framemot det, få lite svar på alla mina frågor. Förhoppningsvis kan hon lotsa mig vidare när det gäller jobb frågan samtidigt som vi hinner med att gå igenom fler redskap för att skapa en balans i framtiden. Jag har stora förhoppningar inför träffen i morgon ☺.

I morgon måste jag dessutom göra något som skrämmer mig, ringa försäkringskassan eftersom det behövde uppgifter för att de ska betala ut min sjukpenning. Usch, gillar inte den typen av samtal men det är väl vara att bita i det sura äpplet och göra det så fort jag vaknar så det är överstökat. Vill bara kunna fokusera på att bli friska och inte behöva oroa mig för pengar.

Har i allafall njutit av en långrunda i en vinterklädd skog, i sällskap av mannen. På eftermiddagen en träff med en väninna. Alltså en bra dag men med underlig känsla. 

Varför blogga?

De första veckorna jag var sjuk orkade jag inte göra annat än att sova men när jag började komma bort från den värsta tröttheten började jag diskutera med min fd partner in crime  bästa C om vad hon hade gjort när hon behövde en paus. Det var svårt att få dagarna att gå när det inte fanns så mycket jag orkade göra. Hon hade sina intressen, som verkligen inte passar mig 😊 men det gav mig ändå en tankeställare, vilka är mina intressen förutom jobbet och träning som jag inte kunde göra just då? 

Kom på att jag alltid älskat att skriva, hellre än bra, mina texter var fyllda av röda streck genom hela högstadiet och gymnasiet men ändå har jag alltid skrivit både dagbok och dikter i mängder. Funderade på om det skulle kunna var ett intresse att utveckla när tiden fanns. Tänkte först köpa en hederlig dagbok men då mina händer ofta värker kändes det inte så lustfyllt att skriva förhand. Så en blogg fick det bli. 

Jag skriver helt enkelt helt för min egen skull och är väl medveten om stavfel och grammatiska fel för att hjärnan är för trött men det har ändå varit och är ett sätt för mig att få ut mina tankar och känslor. Det är också ett sätt för mig att kunna gå tillbaka till och läsa hur det var från början och hur det är idag för förhoppningsvis går det framåt med en del bakslag så klart. Jag kan också gå tillbaka och se mina bakslag och kanske se ett mönster för när det kommer och lära mig att stoppa innan det går för långt. Bloggen är alltså min historia om vägen tillbaka från utmattningssyndrom, förhoppningsvis med ett lyckligt slut och ett hälsosamt liv i balans. 

Låta andra läsa?

Funderar på att faktiskt låta andra än du U ❤ läsa bloggen, i allafall de som undrat och frågat. Varför jag börjat fundera på det beror på att jag efter mina fika träffar denna veckan känner att jag har så svårt att muntligt berätta hur allt känns och hur jag upplever min situation. Mina ord faller platt och sjukdomen syns nog inte riktigt på mig längre heller.

Vill kunna berätta och förklara, förklara hur det kändes att inte ens orka duscha och föna håret. Berätta hur det kändes att inte orkar gå ner och äta något utan fick sms´a älskade mannen om att jag var hungrig, att be dottern koka kaffe och komma upp med det i sovrummet. Att inte orka med mina barns skratt och ord vid middagsbordet. Att inte kunna fatta ett enda beslut, inte ens vad jag ville äta eller dricka. Att inte kunna kommunicera med nära och kära då käkarna var så låsta att varje ord var en plåga. Att känna sig så grymt ensam, trots att jag aldrig var det, när man inte kunde varken prata i telefon och än mindre träffa någon. Att inte ens kunna föra sin egen talan hos läkaren eller ens ordna en läkartid. Att tappa ord, vilket jag även gör när jag skriver, vilket jag ser när jag läser gamla blogginlägg där det finns både borttappade ord och många stavfel. Listan kan göras lång!

Känner ibland att mina symptom inte är värre än någon av mina slitande kollegor som också brottas med huvudvärk, magont och ljudkänslighet. Samtidigt har vi alla ansvar för våra egna liv men om jag kunnat förklarat bättre hade kanske någon kunnat stanna i tid och fått upp ögonen för vara många av oss är på väg. Jobbet är så klart en stor del av vårt liv och en viktigt del men den får inte vara allt eller inte ens nästan allt. Jag önskar att jag aldrig mer kommer prioritera bort familjen för jobbets skull på det sätt jag gjort i ett par år. Inte kunna vabba, inte hitta på roliga saker på söndagar eller faktiskt aktivt  titta på en film med familjen och inte hänga med näsan i jobbedatorn och bara lyssna halvt på filmen.

Stresspåslag!

Vaknade tidigt och kände direkt att hela kroppen var inställd på flykt, ett stresspåslag jag aldrig tidigare känt när jag precis vaknat på morgonen. Drömde en fruktansvärd mardröm om jobb, som förövrigt aldrig skulle kunna hända men ändå reagerade min kropp. Fick gå upp direkt, tända levande ljus och försöka komma ner i varv med meditation och sedan en god bok. Gick hyfsat men känner fortfarande myrkrypningarna i armarna.

Dagen får bestå av enbart vila, familjen åkte på kalas och lugnet la sig här hemma, kanske precis vad jag behöver även om det somvanligt skär i hjärtat när jag missar umgänge med vänner. Tog en lång dusch och lyxade med inpackning av håret som förövrigt liknade svinto idag. I början av min sjukdom orkade jag inte tvätta håret och kom då på att jag kunde försöka vänja mitt hår att bara bli tvättat var tredje dag därav mitt otroligt smutsiga hår idag, gick in på dag fyra utan hårtvätt så skönt var det.

Ägnade kvällen igår åt att hitta ett ställe att träna yoga på, jag har många krav så det är inte enkelt. Vill att det ska finnas möjlighet att träna på dagtid eftersom jag sjukskriven och är som piggast på dagen, många ställen har sina pass vid 20.00 och det är försent för mig. Det får inte heller vara för dyrt, vilket många yogakurser är. Letat och letat men det lutar åt att jag köper ett tremånaderskort på Gerdahallen för där finns många pass yoga och pilates på dagtid men även på kvällen. De har även zumba som skulle vara roligt att prova igen när jag känner jag orkar. Har bett en vän som tränar på Gerdahallen att hör sig för om deras yogapass. Hade varit skönt att komma igång med någon mer träning än just promenader.

Huvudvärk och att ta en vilodag!

Ligger här i sängen med en fruktansvärd huvudvärk och en halvt låst käke, alltid den högra sidan. Har haft en härlig dag med en lång, lång promenad i den bitande kylan, så vackert. En god och lång lunch efter det, allt tillsammans med bästa J. Inget jobbigt och tungt alls utan bara välgörande och gav energi. Ändå reagerar mig kropp med något helt annat. Alltså blir det en paus från allt i morgon, på sin höjd en promenad men inget socialt umgänge. Familjen får än en gång åka i väg på festligheter själv men det ger mig samtidigt en rejäl chans till återhämtning och vila utan några som helst måsten. Konstigt att kroppen kan reagera så kraftigt när jag inte själv upplever det så. Men som sjukgymnasten sa, det är bra att kroppen reagera!

Att leva randigt - nya tankar!

Jag funderar mycket på det där med att leva randigt, vilket jag tror att jag alltid kommer att behöva men jag tycker att det är svårt att avgöra hur mycket jag måste vila idag. Förr några veckor sedan var det tydligt när jag behövde vila eftersom huvudvärken kom som ett brev på posten men även myrkrypningarna i armarna med mera. Idag har jag, som tur är, inte lika tydliga symtom eller kommer dem om jag skulle göra för mycket?

Idag till exempel ska jag ha besök av kollegan och vännen J, som varje dag under min sjukskrivning skickat ett sms och har dessutom stöttat mina närmsta kollegor på skolan på ett fint sätt, en lång utläggning för att komma till det jag tänkte på. Jo, jag ställde klockan cirka tre timmar innan hon skulle komma, plockar undan och sedan vilar jag, dukar och vila, måla naglar och vila och snart dusch och vila. Jag gör det automatiskt idag men undrar om jag verkligen behöver det fast jag vågar nog inte riktigt prova att ta bort vilan. Med vila menar jag idag inte sova, vilket det var i början, nu betyder vila en stund på soffan med en bra bok eller meditation, ett sätt att få ner pulsen. När jag har läst andras bloggar räknas det dessutom inte som vila men för mig är det ett sätt att vila. Jag tänker att man måste få hitta sitt sätt, för ingen sjukdomshistoria är den andras lik.

Ser i allfall fram emot en härlig dag, först en promenad i det superkalla vädret -13 grader och sedan fika och snack. Har tänkt på det hela denna veckan när jag har orkat så mycket mer, så mycket jag uppskattar och behöver dessa träffar med goa vänner. Detta är något jag bortprioriterat för jobbets skull, helt galet när man tänker efter. Det som gör mig lite orolig och ledsen är  nu när alla vänner börjar jobba igen finns inte tiden för en fika på samma sätt, jag får försöka hitta möjligheter för träff med vänner trots att de arbetar igen.

Lugn kväll!

Tröttheten lamslog mig när jag kom hem från sjukgymnasten. En skön trötthet utan tusen farande tankar, låsta käkar och huvudvärk, utan bara vanligt trötthet.

Halva familjen for till Ikea men jag lyssnade på mig själv och stannade hemma. Blev några lugna och sköna timmar. Nu spela dock mannen och lilltjejen bilspel så jag smet upp i sovrummet i stället. En lugn stund väntar med boken jag fick av U innan jul, mysigt. Märker att jag börjar bli bättre på att lyssna på mig själv och min behov och blir då också en bättre mamma som inte är sur och irriterad. 

En plan!

Äntligen finns det en del av en plan för min väg mot ett hälsosamt mående och har jag tur kan kanske resten av planen kan färdigställas på måndag. Känner en sådan tacksamhet gentemot den sjukgymnast jag går till. Började småprata under dagens träff och jag berätta om mina tankar och känslor om att inget veta och att det vore så skönt att ha någon form av manual. Hon lät mig prata länge och sedan fick jag akupunktur och en långstunds välgörande avslappning. Efteråt berättade hon att hon tillsammans med den psykolog jag träffar hade funderat på att starta upp ett samarbete kring deras patienter eftersom forskning visar att det ger ett bra resultat. Hon undrade om jag var sugen på att var försökskanin och självklart svarade jag ja. Det innebär att vi redan nu har bokat in träffar under hela terminen fram till augusti, då jag för träffar sjukgymnasten och kommer ner i varv och när jag har varit hos henne går jag direkt till psykologen. Det har visat sig att det ger väldigt goda resultat när man kommer avslappnad från sjukgymnasten till KBT, man tar tydligen åt sig av råd och blir mer villig till en förändring mot ett bättre mående. Nu är alltså alla träffar inbokade och jag har fått något att hålla mig i, kan jag dessutom på måndag få höra psykologens tankar om återgående till arbete, när, hur mycket och i vilken takt så känns det mycket, mycket bättre. Som jag sa till sjukgymnasten så beror det säkert på mitt behov av kontroll men för mig är det viktigt att vet vad som händer och att någon tar ett ansvar när jag nu inte har kunnat göra det själv. Sjukgymnasten fick dessutom detta beviljat av min arbetsgivare redan på plats så jag vet att det är godkänt. En bra träff!

Varning för deppigt inlägg!

Nu vill jag verkligen ha en manual, så trött på att inte veta hur allt ska bli. Börjar ju känna mig helt "normal", vad nu normal är. Inga svårigheter att hänga med kring samtal om jobb i dag, att planera med kollegorna och att lägga upp en plan för våra elever för denna termin. Det som gör mig ledsen är när jag får reda på saker som jag inte blivit informerad om, att jag inte längre räknas, det gör grymt ont. Vet ju innerst inne att allt som görs är med våra elevers bästa för ögonen och det förstår jag men jag skulle ändå så gärna ha velat bli informerad och med räknad. 

Längtar till träffen med psykologen på måndag, kanske kan hon hjälpa mig att fundera framåt. Jag känner mig redo för att arbeta lite, borde jag då inte få prova det? Nej, kanske fungerar det inte men då har jag provat. Så trött på alla välmenta råd om att inte gå tillbaka för tidigt. Förstår alla fina människors oro och omtanke men de har inte gått i mina skor och vet inte hur jag mår. Jag vet kanske inte heller bäst men samtidigt är det ingen än jag själv som kan veta bättre.  Å andra sidan vill jag inte heller förstöra det jag byggt upp denna månaden.

Usch, vilket grymt negativt inlägg det blev, jag som haft en härlig dag med mina goa kollegor men saknaden efter jobb eller rättare sagt efter eleverna och undervisning blev så otroligt påtaglig därav min deppiga ton. Troligtvis är det också vetskapen om att en ny termin börjar och alla vänner börjar jobba igen och då blir ensamheten ännu mer påtaglig. 

Knäpp, på väg tillbaka eller?

En regnig promenad med prat om högt och lågt, inte lika mycket jobb somvanligt men en härlig blött runda blev det och en medföljande kopp kaffe, precis vad jag behövde. Väl hemma blev det lite vila i soffan och googlandes runt efter resor, tänk att komma iväg till sol och värme nu, bara ligga på en strand en vecka och göra absolut ingenting. Men att resa ensam verkar vara precis lika dyrt som att resa två så jag får väl fortsätta att drömma mig bort i stället.

Efter någon timme på soffan blev längtan efter lite arbete för stor, fördrev någon timme med att planera upp lite svenska för de första sex veckorna, så otroligt roligt. Nu håller jag bara tummarna för att jag stoppade i tid och för att arbete inte ska få några följder. Vet inte om jag är knäpp, arbetsskada eller faktiskt lite på väg tillbaka, hoppas så klart på det sist nämnda. Men som sagt roligt var det i allfall!

Resten av kvällen blir det bok lyssnande i soffan, älskar min bok och längtar tills april då författaren kommer ut med del 11.

Bombnedslag!

Vaknar med min ständiga följeslagare, huvudvärken över höger öga, ganska imponerad ändå att den varit borta sedan akupunkturen i fredags, fyra och halv dag. Tur att jag ska få akupunktur på torsdag igen, även om det gjorde grymt ont. Går ner från sovrummet för att äta frukost, stannar i trappan och titta ut över bombnedslaget, vänder mig inte ens om och tittar på ovanvåningen för där är det ännu värre. Får lite smått hjärtklappning med tanke på att mina två goa kollegor kommer på lunch i morgon. Funderar lite snabbt om man kan gömma allt skräp i stora soppåsar eller om jag ska ägna någon av dagens energibiljetter på städ eller om jag ska muta någon av flickorna. Har ännu inte tagit något beslut.

Två av mina energibiljetter ska ägnas på roliga saker än städ, ska träffa min fina vän och kollega U för en promenad och kanske en god kopp kaffe men bara om vi kan gå hem till henne :). Den tredje biljetten ska användas till styrkeövningarna från sjukgymnasten, de ser så enkla ut men med en kropp som inte rört sig på över en månad är det inte enkelt.

Funderar tillbaka på huvudvärken och var den kommer ifrån, skulle ju inte se mina krämpor som ett hot utan välkomna dem och sedan reflektera över vad kroppen vill säga mig just nu. Tror huvudvärken beror på att det de senaste dagarna uppstått många tankar på jobb igen. Fått värmande meddelande från underbara elever som undrar hur det är med mig och om jag kommer nästa vecka. Känns tråkigt och tufft att inte kunna ge något besked. Jag vill ju veta själv också. Drömmarna i natt handlade också om chanser till utveckling som jag missar för att jag är sjuk och om några elever som jag värnar lite extra om. Som sagt en manual vore inte alls dumt att ha! Försökte nu på morgonen också ta reda på hur mycket pengar jag kommer få ut från F-kassan men blev inte klokare, oroar mig mycket för ekonomin, fast jag inte borde. Får försöka sätta tankarna på ett löv och få dem att flytta iväg i ån.

Dagen!

En kort tur till Nova blev det i förmiddags. Stora tjejen fick handlat det hon ville och var nöjd med shoppingen. Själv var det snudd på för jobbigt även om det var lite folk och ingen musik. Det är väl så att det fortfarande är jobbigt för hjärnan att göra val och bestämma saker. Jag fick i allafall tag på det jag skulle ha och det dröjer nog ett tag innan det blir shopping igen. Tur är väl det för man har inte så mycket pengar att spendera som sjukskriven, även om Sverige nog fortfarande är ett bra land att bo i om man blir sjuk.Har förvisso lovat lilla tjejen en shopping tur till Ikea för att hon ska få göra av med sina julklappspengar men det kanske kan dröja någon vecka och där finns inget jag tänkte handla.

Dagen soliga väder inbjöd till en runda i skogen även om orken inte alls fanns där. Gick en långsam, långsam runda i skogen och njöt av naturen. Men det fick jag sota för när jag kom hem, ligger helt däckad i soffan och orkade knappt inte resa mig för att äta middag med familjen. Att jag inte lär mig......Resten av kvällen blir det vila med en ljudbok i öronen, har ju dessutom börjat lyssna på en fantastisk bokserie av Ramona Fransson så det är inte så svårt att fördriva tiden.

 
Skulle så gärna vilja ha en manual för hur jag ska förhålla mig till min sjukdom och en instruktion som säger gör så här steg 1, steg 2, steg 3 och så vidare. När du har gjort alla stegen är du frisk och kan leva ett normalt liv igen. Hade varit så skönt! Det är svårt att hitta sin egen väg, jag ser verkligen framemot gång fyra hos psykologen. Håller tummarna för att min arbetsgivare bevilja fler tillfälle för att jag verkligen ska få redskap för mitt fortsatta liv. Om jag går tillbaka till samma mönster och tankesätt är jag snabbt tillbaka till sjukdom igen och det är jag inte intresserad av, vill ju lära mig att ha en balans mellan arbete och vila, att verkligen lära mig Good enough... Misstänker tyvärr att det är en dyr utgift för min arbetsgivare med mina psykologbesök och det får mig att få grymt dålig samvete, samtidigt som jag känner att jag behöver minst fem träffar till nu när jag börjar kunna ta till mig av psykologens ord.

Nyårsdag

Ligger i soffan klubbad som en säl, tänk att lite garderobsrensning, en lugn promenad på 5.5 km och lite styrkeövningar kan göra en så trött. Visserligen skönt trött, jag skulle gärna gå och lägga mig nu trots att klockan bara är kvart över sju. Får nog inse att det kommer att ta tid att komma i form igen. Känns trist med tanke på att jag i oktober/november hade minskat 8 kg i vikt samtidigt som jag ökat min muskelmassa men har jag gjort det en gång borde det väl gå att göra igen, om än i långsammare tempo.

Imorgon ska jag våga göra något jag inte gjort på länge, följa med stora dottern till Nova. Hon har fått presentkort som ska spenderas och jag behöver köpa födelsedagspresenter till två gudbarn. Dealen är att jag är med så länge jag orkar och sedan vilar jag i bilen med hon tittar så länge hon vill. Tar med en bok eller lyssnar på bookbet i mobilen. Håller tummarna för att det ska fungera en stund i allafall. Resten av morgon dagen misstänker jag får gå till vila.

Mat och motion

Nytt år och hög tid att ta tag i min kost och motion, på den nivån jag befinner mig idag. Efter att jag blivit sjuk tappade jag allt vad hälsosam kost var och har ätit väldigt mycket onyttig mat och då främst mat med mycket socker i. De första veckorna brydde jag mig inte så mycket, då kändes det viktigare att få i mig någon mat alls eftersom käkarna krampade och det var extremt svårt att tugga. Men när veckorna gick blev det lättare att äta men lik väl fortsatte jag med onyttig mat. Tillslut har min IBS mage sagt ifrån att nu fungerar det inte längre. Tillbaka till sockerfri och till viss del mjölfri mat för att må bra igen.

Planen är också att fortsätta med promenader men att lägga till styrkeövningar. Har fått övningar av sjukgymnastens om ska göra tre gånger i veckan ,varken mer eller mindre. Hoppas att de där kilona som smugit sig på under sjukskrivningen ska försvinna igen, måste ju komma i mina kläder när jag väl ska vistas bland folk igen :). Just nu är det mest träningskläder och mjukiskläder som ,gäller här hemma. Yngsta dottern konstaterade häromdagen då jag jag skulle till sjukgymnasten "men mamma du har ju riktiga kläder på dig".